Robert Caro är kanske världens främste biografiförfattare. Hans bok om Robert Moses har jag redan skrivit om. Men det är hans monumentalbiografi över Förenta staternas president Lyndon Johnson som kommer gå till historien.

Biografin är nu uppe i fyra band och hans läsare väntar otåligt på det femte och sista bandet. Vart och ett av delarna är på runt 1000 sidor, ibland mer. Verket heter The Years of Lyndon Johnson.
Den första delen Path to Power kommer ut 1982. Den andra Means of Ascent, 1990. Den tredje Master of the Senate, 2002. Den fjärde Passage of Power, 2012. Alla väntar andäktigt på den femte och sista delen. Verket påbörjades 1975. Robert Caro är nu 86 år.
Åren har ägnats åt research. Caro har bosatt sig i The Hill Country i västra Texas för att lära känna Lyndon Johnsons uppväxtmiljö. Han har tillbringat åratal av sitt liv vid Lyndon Johnsons bibliotek i Texas. Där förvaras, i likhet med alla andra presidenters bibliotek, alla dokument från presidentens liv.

Caro har intervjuat alla, eller nästan alla, som kände Lyndon Johnson. Han har jämfört berättelserna med varandra och med dokumenten. Han har vänt på alla stenar, eller som han själv säger ”vänt varje blad” i arkiven. Det var ett råd han fick när han började som grävande journalist i Long Island efter att han tagit sin examen från Princeton. När man går igenom ett arkiv ska man vända varje blad. Man vet aldrig vad man får syn på.
Caro berättar i Path to Power att Lyndon Johnson växer upp i en hård del av Texas. En öde del. En del av landet som saknar elektricitet. Hans pappa var först framgångsrik men blev ruinerad och Johnson fick gå fattigmanshögskolan. Han jobbade också som lärare med fattiga mexikanska barn. Lyndon Johnson förstår fattigdom och han hatar den och fruktar den.
Det berättas att Lyndon Johnson var outtröttlig som lärare, hans första jobb, och att han arbetade med barnen med en envishet som saknade motstycke. När föräldrarna behövde barnens hjälp med skördarna tiggde och bad han dem att låta barnen gå i skolan. Han jobbade långt in på kvällarna och använde både lock och pock – hugg, slag och uppmuntran – för att få barnen att plugga.
På universitet blev Johnson aktiv i kårpolitiken. Även där frenetisk och outtröttlig. Hans politik och frontfigur skulle vinna till varje pris redan på den nivån. Till slut blir han själv vald till kongressen och går till val på att han ska hjälpa Roosevelt med hans ”New Deal”. Han lovar att texasborna i The Hill Country ska få elektricitet.

Caro beskriver hur livet utan el var i The Hill Country. Medan männen var på fälten fick kvinnorna dra upp allt vatten för hand med plåthinkar. Det var djupt till vattnet så de fick dra genom att gå bort från brunnen med repet över axeln. Sedan bära två hinkar med ett ok bort till huset. Till maten, disken, tvätten, hygienen och städning. Kvinnorna berättar för Caro hur de alla blivit krumma och fått runda axlar av år av arbete att hämta vatten. Lyndon Johnson tjatar, tjatar och tjatar i Washington. Till slut kommer elen.
I Means of Ascent berättas om Lyndon Johnsons politiska och ekonomiska karriär och de medel han använder under klättringen uppåt. Han satsar sina pengar på radio och får tidigt kontakt med oljebaronerna som ser möjligheten att med Johnsons hjälp komplettera sin ekonomiska makt med politiskt inflytande i Washington.
Johnson går till val för Texas ena senatorsplats. Han tävlar mot den omåttligt populäre Coke Stevenson som är en self-made man, cowboy och tidigare guvernör. Stevenson är ensam i historien om att ha vunnit i alla Texas 254 valkretsar. Johnson använder sig av en massiv radiokampanj. Han skaffar också en helikopter och flyger kors och tvärs över Texas för att möta folket.
Helikoptern och radiokampanjen med falska anklagelser om Stevenson är två grepp som verkar funka. Helikoptern blir känd som The Flying Windmill och blir en stor attraktion och publikmagnet för folk som aldrig sett en sån förr. Och Stevenson som inte gjort de saker han anklagas för i radioreklamen anser inte att han behöver bemöta uppenbara lögner. Men skit fastnar som de säger i Förenta staterna.

Vid valet så ser det plötsligt ganska jämnt ut. Caro beskriver här i stor detalj hur rösträkningen går till. Vid slutet så ser det ut som Stevenson ändå vann. Men valurnor hittas under mystiska omständigheter och de felande rösterna som Johnson behöver finns plötsligt. Johnson stal valet.
I Master of the Senate skildras åren i senaten. Senaten handlar om senioritet. Man ska inte tro man ska prata ens första året som senator. Men Lyndon Johnson blir gruppledare efter två år, minoritetsledare efter fyra och majoritetsledare efter sex. Sen ser han till att stifta den första medborgarrättslagen sen inbördeskriget. Trots att senatorerna från södern kontrollerar alla viktiga kommittéer.
Igen visar han prov på en otrolig beslutsamhet och frenetisk energi. Och återigen visar han att han är beredd att göra vad som helst för makt.
Han får kontroll genom att han själv fördelar bidrag från oljebaronerna i Texas. De senatorer som vill ha oljedollar till sitt politiska arbete måste komma överens med Lyndon Johnson.
Han är också en stark personlighet och en bjässe. Han säger det folk vill höra och han är oförlåtande mot de som inte gör som han vill. Han sätt att prata med senatorskollegorna syns på bilderna nedan.


Johnson går också över lik. Han slaktar kollegan Lyle Olds karriär fullständigt. Johnson vill ha hans kommittébefattning inom energisektorn. Olds är mycket kvalificerad och har energifrågor som sitt expertområde. Då spelar Johnson kommunistkortet. Han har hittat Olds gamla artiklar i vänstertidningar. Fast Olds jobbade ju vid en telegrambyrå när han var journalist i sin ungdom. Så på samma sätt som för TT eller Reuters så kan Olds telegram publiceras i kommunisttidningar. De kan förstås publiceras i vilken tidning som helst som prenumererar på telegrammen. Men Olds är rökt. Han lyckas inte försvara sig. Skiten fastnar. Alla tror ”bevisen” som visas upp vid utskottsförhöret som beslutar om vem som får det åtråvärda jobbet. Olds får inte jobbet. Han och hans familj blir utfrysta. Ingen vill umgås med en kommunist. Han blir arbetslös. Ruinerad.
I The Passage of Power beskriver Caro livet som vice-president. Johnson förlorar mot Jack Kennedy i valet. Kennedy behöver dock stöd i Texas för att få igenom sin politik. Johnson tar marionettämbetet i tron att han fortfarande ska kunna använda sitt inflytande i senaten trots att han bytt jobb. Men han tar miste. Uppdelningen mellan lagstiftande makt och exekutiv makt är benhård i Förenta staterna.
Johnson blir istället helt akterseglad och får inget inflytande. Han får be om lov att flyga dit han vill och Kennedys unga gäng kallar gubben från landet för Rufus Cornpone bakom hans rygg. Lyndon Johnson som alltid sagt ”power is where power goes” får se sig helt maktlös. Ovanpå det får han sin första hjärtinfarkt. Under konvalescensen på sin ranch i Texas ger han upp. Blir deprimerad. Men hans vänner ser till att tidningen skriver att Johnson hämtat sig och att han ligger bra till för att bli president efter Kennedy. Då repar han sig och kastar sig in i arbetet igen.
Johnson är med under Kubakrisen men det dramat är inget mot mordet på Kennedy i Dallas, Texas, hans egen hemstat.

Johnson slår an högtidliga teman i talet till kongressen och nationen efter mordet. Han knyter Kennedys kollegor till sig men han och Robert Kennedy har varit som katt och hund sen första gången de träffades, så nu är det Robert Kennedy som blir maktlös.
Makt avslöjar vem du är, skriver Caro. När Johnson väl får makten stiftar han ännu mer radikala medborgarrättslagar. Afroamerikanernas rättigheter får starkt skydd i de nya lagarna. Han satsar också på de amerikanska fattiga. Det blir sjukvårdsreformer som Medicare och Medicaid. Det blir sociala program för utbildning och de med lägst löner. Nu får många råd att gå på college med statens stöd. De allra fattigaste får stöd. Johnson vill bygga ”The Great Society”. Johnson verkar minnas sin egen uppväxt i fattigdom och förnedring. Han minns de mexikanska barnen från skolan där han en gång jobbade.
Vietnamkriget, lögnerna runt intermezzot i Tonkinbukten är dock saker som starkt förknippas med Johnsons presidentskap. Men utvecklingen av kriget började innan Johnson blev president. Krigets katastrofala förlopp och konsekvenser kommer att skildras i den femte boken.
Nu väntar jag och många tusen med mig otåligt på hur allt ska sluta. Frågan är om Caro, 86, kommer hinna färdigt med sitt mästerverk innan han själv går ur tiden.