Engagemangets betydelse

Det sägs att lärarna är den enskilt viktigaste faktorn för elevernas lärande. Det har också sagts mig att lärarnas engagemang är viktigt för elevernas lärande. 

Engagemang är ett mäktigt ord. Det förhåller sig nog så att alla typer av yrken tjänar på om de personer som har dem känner engagemang för det de gör.

En del säger nog att engagemanget är individburet. Det finns eldsjälar. Det fäster jag liten tilltro till. Snarare tror jag dem som säger det beror på hur man organiserar arbetet och hur man jobbar med kulturen på en arbetsplats.

Mitt engagemang är ett vittnesbörd om mina kollegors och chefers tilltro till min förmåga, förtroende för mina bedömningar och att vi ömsesidigt lär av varandra och låter oss påverkas så vi tillsammans kan göra skolan allt bättre. 

Tänk det är inte svårare än så. Men ändå har jag i mitt arbetsliv upplevt motsatsen (eller frånvaro av dessa saker) och vet hur det dränerar. Hur man till slut blir tömd.

Det är ju jul snart. Därför vill jag på detta sätt ge uttryck för min djupt kända tacksamhet inför mina kollegor. Det är ni som gör jag får kraft att göra mitt bästa.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vi missar mål, tack och lov

Har du nånsin varit med om att du suttit en hel dag och slitit med ett problem och sen så tar du en promenad eller en cykeltur så helt plötsligt lossnar det? Du löser problemet. På mindre än en minut tycks det.

Svaret på hur man löser ett problem eller förstår något eller får en idé tycks inte vara mer av samma utan pröva nånting nytt.

Inom idrotten så talar man ibland om specificitetsprincipen. Det vill säga principen att om du vill bli bättre på att slå frisparkar ska du öva på det. Ska du springa fort så ska du öva på det.

Det ligger förstås något i det men vem som helst som tränat i någon större omfattning kommer att säga att det räcker inte: man kör fast, hamnar på plattåer, får skador eller tappar lusten. Alltså: trots att målet är tydligt och aktiviteten samstämmig med målet så uteblir det avsedda resultatet. Ändå talas det mycket om samstämmighet och alignment mellan mål och läraktivitet nu för tiden.

Och den skenbara logiken och rimligheten i en samstämmighetspedagogik är blott ett första problem. 

Det andra problemet är större och mer avgörande eftersom det avslöjar att målstyrning i pedagogiska sammanhang i huvudsak är ett system för lydnad, inte för lärande. Nej, tvärtom, målstyrning är helt befriad från pedagogik. Detta slår redan John Biggs fast i sina skrifter om ”alignment”, det engelska begreppet för en undervisning där det råder samstämmighet mellan lärandets mål, läraktiviteterna och bedömningen. Det är därför han kallar sin pedagogiska modell ”constructive alignment” – målstyrning utifrån en konstruktivistisk pedagogik.

Det tredje problemet är dock ännu värre. Målstyrning fungerar riktigt bra om målet är konkret. Är det abstrakt kan vi aldrig bli helt eniga om vilket målet är och om samstämmigheten är ok, eller om resultatet är det beskrivna.

Kunskap är en abstraktion. Alla rimliga beskrivningar av kunskaper kommer därför bli vaga. De resultat man får i verksamheter kommer därför bli tolkningsbara snarare än mätbara. Däri ligger resultatstyrningens tragedi. Vi kommer aldrig kunna att kunna approximera vad resultaten är utan att kraftigt reducera komplexiteten i objektet för mätningen.  Och erfarenheterna av vad som händer när man reducerar komplexiteten ör väl kända vid det här laget: narrowing of the curriculum och teaching to the test.
Och till sist och slutligen. Pedagogik handlar om upplevd relevans. Om människan inte har ett medinflytande och kan bidra med det individuella i lärandet blir lärandet sterilt och ett tomt återgivande av stoff och färdigheter som nån annan beslutat om. Det kan kanske till nöd gå att genomföra för de elever som genom sin bakgrund är starkt motiverade att anpassa sig till en rigid struktur.

Men för breda lager av barn och ungdomar så behöver de bli personligt involverade för att bry sig. 

Många fattar nog detta och gör rätt ändå. De har fattat att pedagogik handlar om att relevantgöra kunskaperna och göra eleverna delaktiga. Men de har inte sällan lite dåligt samvete för de inte följt kursplanen bokstavligen och att de hastade förbi nåt innehåll för att eleverna skulle få lära sig något annat ordentligt.

Denna typ av olydnad är vår smala lycka.

Lämna en kommentar

Filed under Lärande, Uncategorized

Skolans bedömningar leder bort och inte hem

  
Så då var det dags att ta bladet från munnen.

Jag är inte längre en tjänsteman som ska genomföra fattade beslut, utan kan som medborgare tala från hjärtat.

För dagens gud är ett beläte. Dagens budord är skrivna i lösan sand. Ändå sägs de av dagens fariséer vara huggna i sten som Moses budord. Modet i dagens skola är att fokusera på bedömning. Men dagens bedömningar leder bort, och inte hem.

Astrid Lindgren förmår redan 1948 i ”Pippi Långstrump i Söderhavet” avslöja sanningen om kärnan i skolans bedömningar, vad de allt som oftast leder till.

För i bedömningarna är det makten som talar.

I Astrid Lindgrens bok möter Pippi fröken Rosenblom, en rik gammal dam som kommer till skolan en gång om året och håller förhör med barnen. De som svarar rätt får karameller, pengar, skära yllebyxor eller soppa. De som svarar fel får ställa sig i skamvrån. Fröken Rosenblom uppmärksammar barnens brister och ignorerar deras förtjänster. Konsekvenserna är morot eller piska, karameller eller skamvrå. Barnen i skildringen är förtryckta, maktlösa och otrygga.

Pippi är på alla barns sida. Alla har nåt de kan och de duger som de är. Alla barn får vara med. Alla får karameller. Hon gör barnen fria så de kan handla och ta egna initiativ.

I dag, 2015, talar makten igen. Makten vill styra och gillar inte det individuella och originella. Allt ska vara likadant, men vi är inte lika värda.

I allt väsentligt styrs skolan idag av tankar om standardisering och hierarkisering  med planerad undervisning utifrån mål för barnens lärande som föreskrivs från staten. Och snart sagt alla ämnen ska ha prov utifrån vilka eleverna ordnas från sämst till bäst – och alla barn ska få ”återkoppling”, dvs bedömas enligt standardiserade normer för vad man ska kunna. Hur man kommit fram till dessa normer och mål vet dock ingen. Kan du nåt annat än vad makten bestämt så får du ingen karamell. Och nåt utrymme för medinflytande blir det ju knappt kvar när eleverna ska korvstoppas med spaltmeter med ”centrala innehåll” och bedömas utifrån  ännu längre spalter av bedömningsgrunder, ”de nationella kunskapskraven”.

Den överreglerade och etiskt tveksamma praktiken att sortera barn och ungdomar utifrån mycket vagt formulerade betygsgrunder och prov – vars vetenskapliga underbyggnad inte går att få ta del av (!) – har dock en vacker framsida.

Bedömningar blir fina och bra när de används för lärande (nämligen). Begreppet i tiden är Bedömning för Lärande (BfL). Teorin är framburen av den karismatiske, vederhäftige och vältalige Dylan Wiliam.

Tyvärr är teoribygget ett lapptäcke. En del är vaga, allmänna principer och klämmiga buzzwords, och lite ögonfägnad med kulörta muggar och slickepinnar, annat är tämligen välkända och välbeprövade lärdomar inom pedagogiken. Men så som teorierna nu kommer att omsättas i olika typer av skriftliga omdömen med citat ur kunskapskraven (men också i ”matriser” och en ren uppföljningshysteri) så får man säga att vi kommit långt från vad man med allra bästa vilja kan förstå att Dylan Wiliam och hans gelikar försökt beskriva som ”bedömning för lärande”.

I sin essens talar egentligen Dylan Wiliam om ett dialogiskt klassrum och en lärare som är receptiv och reflekterande. En lärare som lyssnar på sina elever och som använder det han eller hon ser i klassrummet i termer av elevernas lärande, engagemang och utveckling för att anpassa och förbättra sin undervisning (”minut för minut”, medan den pågår).

Jag har försökt. Jag har verkligen försökt verka för att sprida kunskaper om vad kunskapsbedömning kan vara, hur den kan användas, vilka begränsningarna är och jag har försökt tala om den etiska dimensionen. Men det är förstås dåraktigt att tro att en ensam röst kan höras. Det är ju lätt att ge upp?

Men som tur är har jag läst Camus. Så jag vet att tillvaron är absurd. Jag vet också att resignation, självmord och att stämma in i kören med de troende är livsval som inte fungerar.

Det enda som fungerar är revolten. Det är först i revolten man kan mötas med andra, i vad som är gemensamt. Vi i skolan är inte kamrerer som ska väga och mäta barn och ungdomars egenskaper och föra in dem i tabeller. Vi är inte byråkrater som ska dokumentera vad de kan och ”bör utveckla”.

Vi är pedagoger.

Vi är där för dem. Vi är där för att vi vill göra skillnad. Vi vill att kunskaperna ska göra dem fria. Inte  fjättra dem vid ett omdömes eller ett betygs snuttifikation av en människas potential.

Stockholm, 20151031

Daniel Wernegren

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Från fortet till fältet

På Fleminggatan i Stockholm ligger Skolverket. I huvudstaden. I rikets symboliska centrum. 

På Vikingavägen i Märsta ligger Arlandagymnasiet. I förorten. I rikets symboliska periferi.

I myndigheten dras det upp planer och sammanställs rapporter. Kloka råd till skolans personal tas fram, tydliga kunskapskrav formuleras och nationella prov som ska mäta i vilken utsträckning eleverna nått målen och hur resultaten i skolan ser ut.

I skolan möter lärare och rektorer dagens svenska ungdomar. De är unika varelser, individer, som möter oss i tid och rum. Det är en scen där rekvisita, publik och aktörer är i rörelse. I en virvel av handling och konsekvens. Det är slående hur sammansatt och svåröverskådlig skolvardagen är. 

Man skulle kunna tro att det är lätt att bli yr inför all denna rörelse, all denna förändring.  Man skulle kunna tro att det i denna situation är lätt att snava, tappa fotfästet och glömma vart man är på väg, vilken riktning som är den rätta. 

Men kompassnålen pekar mot norr och Polstjärnan lyser klar. 

Man ser det i deras ögon. Man ser det i de vuxnas klara uppmärksamhet. De ser, de lyssnar på de unga. Vi i skolan vill väl, vill det goda. Detta är evigt. Det är mer ursprungligt och grundläggande än alla planer, alla råd och mänsklighetens samlade vetande. 

I alla tider har de stora sörjt för de små, de äldre försökt hjälpa de unga. Vi försöker likt våra förfäder visa dem en väg framåt mot en okänd framtid, som vi vet lika lite om som dem som vi försöker leda. Vi vet inte vart vägen slutar. 

Men nånstans vet vi, utan att vi är medvetna om det, att vägens riktning alltid pekas ut av den goda viljan.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hattie – en föreläsning

För kritik av Hatties bok Visible learning. Läs detta.

Lämna en kommentar

Filed under Internationellt, Lärande

Synligt lärande

De flesta har väl nu hört talas om John Hattie och hans bok Visible learning.  Den bygger på 800 metaanalyser. Dvs på 800 sammanställda studier. Det förefaller helt enkelt vara fråga om en sammanställning av resultat från en imponerande mängd empiriska undersökningar.

Den som läser blir heller inte besviken. Resultat som att ”klassens storlek påverkar inte resulaten”, eller ”formativ bedömning har enorm inverkan på lärandet” hör till dem som lyfts fram . (En lista över de faktorer som enligt Hattie påverkar lärandet mest finner ni här.)

Resultaten har hittills tagits emot med stort intresse men det har inte hörts många kritiska röster. Det finns dock viktiga begränsningar i studien och i tillämpbarheten av studiens resultat. Detta är dock Hattie helt tydlig med i boken, men det verkar många läsare valt att förbise.

Begränsningar i Hatties studie (som han själv medger) är till exempel att han har förbigått effekter som ligger utanför skolan – så faktorer som social bakgrund är inte med även om de, så att säga, skulle kunna tänkas slå ut effekter som finns inom skolan (!). En annan begränsning Hattie medger är att han inte har värderat de ingående och underliggande forskningsmaterialet i termer av validitet (!).

När man läser lite av den kritik som ändå finns av Hattie så finner man också synpunkter på hur statistiken använts. Ett begrepp han använder för att visa på sina resultat är det statistiska begreppet effektstorlek. Begreppet används som mått på olika faktorers påverkan. Allt med en effektstorlek under 0,4 får inte vara med och räknas inte som en meningsfull effekt. Klasstorlek har effektstorlek 0,2.

An effect size of 0.2 means that the difference between the two comparison groups (eg small classes and large classes) is 0.2 (20%) of a standard deviation of the test or measurement scores. Much depends, therefore, on the quality of the research studies in the various meta-analyses. If the sample is large and random (hence increasing the validity and reliability of the measurement), a “small” effect size is of considerable significance. On the other hand, large effect sizes from small samples are meaningless at best and positively dangerous when lumped together with other studies to produce an “average.”

Andra begränsningar som Hattie pekar på är att resultaten kanske inte går att tillämpa i klassrummet och att man inte ska blanda ihop ”correlation with causation”. Det vill säga: bara för att det finns ett statistiskt samband betyder inte att det ena ger det andra. Resultaten kan bero på en annan variabel eller grupp av variabler och att den funna korrelationen, t.ex. att återkoppling är korrelerat med lärande kanske inte betyder att återkoppling ger lärande.

Jag säger därmed inte att Hatties fynd är fel, men det kan vara tveksamt att betrakta vetenskapliga resultat som en brinnande buske. Allt som är sant, är ju sant under vissa förutsättningar. Känner man inte till dem kan det lätt bli fel.

6 kommentarer

Filed under Debatt, Kritik, Lärande, Undervisning, Utbildning

Kritik av formativ bedömning

Science exists, moreover, only as a journey toward truth. Stifle dissent and you end that journey.

– John Polanyi, Nobelpristagare i kemi

I min värld och i min uppfattning har det här med formativ bedömning varit ganska oproblematiskt. Att ge eleverna återkoppling har alltid varit nåt jag gjort och nåt mina kollegor gjort. Jag har sett det som ett av många sätt att se eleverna och försöka påverka deras lärande i en positiv riktning – mot ökad självkänsla och ökad autonomi. För mig har det rört sig om att prata med dem om ämnen som intresserar dem och att låta dem få utlopp för egna hobbies och liknande i undervisningen. Det har också rör sig om att reagera på det de gör – d.v.s. att visa för dem att deras handlingar och tankar är viktiga för mig. Sedan har det förstås rört sig om en återkoppling kring deras kunskapsutveckling, hur de griper sig an arbetet i skolan, vad de åstadkommer och lär sig – och hur de kan komma vidare.

Det är framförallt återkoppling som det talats mycket om de senaste åren när man talat om ”formativ bedömning”. Att ge eleverna en återkoppling som relaterar till vad de åstadkommit (feedback), hur det åstadkomna förhåller sig till målen (feed-up) och vad de ska göra för att utvecklas (feed-forward). De parentetiska termerna är hämtade från Hattie & Timperly. Dylan Wiliams modell har jag refererat tidigare (är det inte mycket Vygotskij över den för övrigt?)

Återkoppling till eleven är dock bara ena sidan av formativ bedömning: att elevens lärande ger upphov till att man kan informera eleven om vad hon bör göra för att utvecklas. Den andra sidan av formativ bedömning är att elevernas lärande (bland annat deras arbetsprestationer och resultat) ger upphov till information om hur undervisningen kan anpassas, förändras och förbättras. Och läser man Hattie noga, som egentligen är ganska vag kring vad formativ bedömning är, så är det denna formativa utvärdering som är den riktigt viktiga… 

John Hattie och Dylan Wiliam har alltså visat på starka korrelationer mellan formativ bedömning och lärande. Men begreppet tycks ha fått en smalare tillämpning än det begrepp som beskrivs… Och är begreppet tydligt egentligen? Det verkar ju inkludera en lång grad olika processer och några rena metoder verkar den inte erbjuda. 

En mer realistisk bild av formativ bedömning börjar nu inställa sig då det börjar komma kritik av de höga effekttal som Hattie och Wiliam påstår att formativ bedömning ger. En sådan kritik finns i Invisible learnings som jag länkade till nyligen, men också i Randy Elliot Bennets Formative Assessment: a critical review, publicerad i Assessment in Education: Principles, Policy & Practice.

Bennet skriver att formativ bedömning som ett fenomen som lider av flera problem som måste åtgärdas eller områden som bör utvecklas för att metodernas fulla potential ska kunna realiseras. Bennet hävdar bland annat att:

  1. Begreppet formativ bedömning saknar en fungerande definition. Väldigt många olika metoder och tillvägagångssätt ryms i begreppet.
  2. Man har inte vägt in hur ett visst ämne kan använda formativ bedömning utan utgått från allmängiltiga principer för återkoppling och det finns de som menar att vad som utgör meningsfull återkoppling är ämnes- eller områdesberoende. Detta har inte hanterats i tillräckligt stor utsträckning.
  3. Svag mätsäkerhet i de effektstudier som gjorts.
  4. Den tidsåtgång som tillvägagångssättet genererar har inte vägts in då man värderat formativ bedömning. Det tar tidför läraren att bli förtrogen med de metoder som formativ bedömning kräver och den ämnesanalys som återkopplingen kräver.
  5. Och även om det finns befogat stöd för att formativ bedömning ger gynnsamma effekter på lärandet så är fenomenet för odefinierat och obeforskat för att man enkelt ska kunna säga att alla de metoder som kallas formativ bedömning har gynnsamma effekter.
  6. Dessutom är de stora effektnivåerna (som formativ bedömning påstås ha) suspekta givet de brister som man kan finna i den underliggande vetenskapliga bevisningen.
  7. För att formativ bedömning ska leverera gynnsamma resultat tarvas forskning om ämnesspecifik formativ bedömning.
  8. och så vidare

Om formativ bedömning (eller andra pedagogiska idéer, för övrigt) ska kunna utvecklas till redskap som får genomgripande effekter i skolan behöver de prövas, diskuteras och beforskas. Diskussionen om de pedagogiska rönen måste hållas öppen och bra tillämpningar av formativ bedömning måste skiljas från de dåliga.

Kanske kan inte vetenskapen heller ge oss färdiga verktyg, utan snarare idéer och koncept som kan inspirera oss i skolan att pröva nytt eller att försöka utveckla vår praktik?

Lämna en kommentar

Filed under Bedömning, Debatt, Empiriska studier, Lärande, Teoribildning, Undervisning