Hur lär man sig bättre?

Under mina år i skolan så hör jag då och då att lärare och skolledare talar om vikten av studieteknik. Man ivrar för att man under introduktionen till gymnasiet ska undervisa om studieteknik så att eleverna bättre kan ta till sig skolans kunskaper. Detta är ett vällovligt initiativ. Ju fler vägar en person kan utveckla in i kunskaperna desto bättre, inte sant?

Problemet med en liten halvdag om studieteknik är för det första att den lätt blir en engångsföreteelse som drunknar i all den övriga information som ges första årskursens elever de första dagarna på gymnasiet. Dessutom är förutsättningarna tämligen dåliga då eleverna är nervösa och spända och många av dem funderar över den framtida klassen och är nyfikna på skolans elever, osv.

Vad värre är så är studieteknik kanske inte riktigt det de behöver. Jag menar, ”studieteknik” betyder ungefär minnesknep: ramsor, kulörta överstrykningspennor, tankekartor och liknande. Frågan är vilken användning de kommer att ha av sådana mnemotekniska knep i en skolform vars kursplaner i huvudsak betonar förståelse och färdighet framför ren utantillinlärning?

Jag känner en viss skepsis inför det instrumentella synsätt som finns dolt i ropen på studieteknik. Att lära eleverna metoder för att minnas vittnar om att man betonar förmågan att komma ihåg framför förmågan att kunna förstå och resonera. Det är skillnaden mellan att se eleven som ett kärl som ska fyllas med kunskap  – och att se eleven som den som inhämtar den kunskap den behöver för att lösa relevanta problem. Skillnaden mellan passiv mottagare och aktiv agent.

Självklart ska man inte låta det goda bli det bästas fiende. Men. Vore det inte rimligare att fundera kring vilken typ av stöttning eleverna behöver för att lära sig förståelse och färdighet och bli aktiva i sitt lärande?

Jag vet att de flesta lärare idag inte bara står och mässar från katedern. (Det är för övrigt en av de mest uttjatade halmdockorna i den svenska pedagogiska debatten.) Utan som tur är så visar de flesta lärare inte bara upp kunskapen i form av en bok, en artikel eller en föreläsning, de öppnar vägar in i kunskapen genom att presentera problem där kunskapen behövs för att man ska finna en lösning; eller, de uppfinner intressanta aktiviteter där man upptäcker hur något hänger ihop, o.s.v.

Finns det då bara ämnesspecifika vägar in i kunskaperna? Självklart inte. Om jag skulle hålla fram ett alternativ till de traditionella studieteknikerna så skulle det vara de olika metakognitiva metoderna, t.ex. portfölj eller loggbok. Båda betonar elevens reflektion och förståelse. Den stödjer dessutom eleven i ett personligt ansvarstagande genom t.ex. elevstyrd dokumentation av lärandet och självbedömning (scaffolding).

Metoderna har också den fördelen att de gör det möjligt för läraren att följa lärandet i realtid (med medföljande möjligheter till feedback för dem som kört fast eller är på väg åt fel håll). Portföljer och loggböcker har ytterligare fördelar, t.ex. kan de vara del av bedömningen.

Allt detta finns det också forskning på, t.ex. Biggs, J. och  Tang, C. (1997) Assessment by portfolio: constructing learning and designing teaching. . Research and Development in Higher Education, 79-87.

P.S.

Bloggar kan tänkas fungera väl som ”virtuella” loggböcker och portföljer.

D.S.