Monthly Archives: oktober 2008

Den strategiska eleven

Två strategier

För en tid sedan skrev jag om skillnaden mellan djup- och ytlärande. (Läs mer här). Det jag skrev är i stort sett rättvisande men det finns mer att säga om detta. Teorin om yta och djup visar att elever i någon mening gör ett slags strategiskt övervägande när de ska lära sig något. De bestämmer sig för att sträva efter att memorera eller för att sträva efter att förstå.

Detta strategiska beslut (om att koncentrera sig på ytan eller att gå på djupet) är inte individberoende utan situationsberoende, även om det visat sig att vissa elever tenderar att välj den ena eller andra strategin. Det som avgör vilken strategi eleven väljer är  beroende av situationsfaktorer och elevens tolkning av dessa.

Avgörande för vilken strategi eleven väljer är bland annat:

  • Huruvida examinationen begär förståelse eller utantillkunskaper
  • Huruvida undervisningen innebär att man får tillfälle att interagera med stoffet eller ej. Djuplärande stöds om man får tillfälle att reflektera över stoffet, diskutera det eller lösa problem med hjälp av stoffet, exempelvis.
  • Huruvida eleverna får tillfälle att diskutera eller debattera sina olika slutledningar och förståelser av stoffet.
  • Huruvida eleverna får påverka vad de ska lära sig. En grad av frihet i förhållande till stoffet styr mot djuplärande.
  • Huruvida stoffmängden är rimlig i förhållande till den avsatta tiden. Tidspress styr in eleven mot att ta en ytstrategi i sitt lärande. Överhuvudtaget leder stress och oro till en tendens att välja ytstrategin – vilket också visar att ett varmt klassrumsklimat stödjer djuplärande.
  • Huruvida läraren är entusiastisk och sprider sin glöd för ämnet eller ej. Ett djupt känt intresse sprider sig och styr in eleven mot djuplärande. (Se t.ex. Vivien Hodgsons artikel ”Att lära av föreläsningar” i Hur vi lär.)
  • Huruvida läraren fokuserar på att förklara och begär av eleven att hon ska kunna dra slutsatser och föra resonemang. Samt huruvida läraren ger feedback som poängterar förståelsen, snarare än att bara sätta ett betyg (på prov eller motsvarande).

Den tredje strategin

Teorin om yta och djup pekar på en ganska enkel uppdelning. Teorin är sin ursprungliga form en ren dikotomi. Riktigt så enkelt är det dock inte. Teorin har vuxit fram ur ett ganska brokigt material. I vissa studier ser man en dikotomi, i andra en trikotomi – dvs. en uppdelning i tre olika slags strategier.

Den tredje strategin kallas på engelska för achieving approach, ungefär ”prestationsstrategin”. Denna strategi är en blandning av både ytstrategin och djupstrategin, men här kännetecknas elevens handlande och tänkande av en hög grad av studiemotivation och målmedvetenhet. Den elev som väljer denna strategi strävar efter att förstå och att prestera så bra som möjligt i alla tänkbara delar av kursen (eller motsvarande).

Kännetecken för prestationsstrategin är att:

  • eleven medevetet identifierar kursmål och bedömningskriterier.
  • eleven genomför alla rekommenderade övningar och läser all anvisad litteratur
  • eleven planerar och organiserar sina studier.
  • eleven väljer studiekamrater utifrån studiestrategiska utgångspunkter.

Ändå fler strategier?

Om man tittar närmare på studier runt teorin om yt- och djuplärande så ser man att den grundläggande modellen går att fragmentera ytterligare och att man (om man vill) kan få teorin att sönderfalla i många fler deskriptiva kategorier. Till exempel så skriver Graham Gibbs, Alistair Morgan och Elizabeth Taylor om det de kallar för utbildningsorienteringar i Hur vi lär. Denna artikel bryter ned sina undersökta studenter i sju (7) olika studieorienteringar.

Det går förvisso inte att sätta likhetstecken mellan studieorienteringsmodellen och teorin om yt- och djuplärande, för de skiljer sig en del åt. Men. Jag tycker definitivt att de är samma andes barn och jag tycker att artikeln av Gibbs (et al.) illustrerar att man kan skära kakan på lite olika sätt.

Är strategier lärstilar?

Hehe. Jag har ju lite elakt raljerat med Gardners lärstilar här på webbplatsen. Nu kanske det är dags att krypa till korset? Först måste jag säga att jag tyckte mycket om Gardners bok när jag läste den för länge sedan. Hursomhelst, man kan tänka sig att beskriva teorin om yt- och djuplärande som en lärstilsteori. Jag har också sett att man använder den typen av terminologi på sina håll på Internet, dvs. man kallar teorin för en ”learning style” teori.

Om man med ordet lärstilar avser även teorin om yt- och djuplärande, så får denna bloggpost betraktas som en ren kovändning. 😉 Skämt åsido. Som jag ser det är inte teorin om yt- och djuplärande en lärstilsteori, eftersom teorin om yt- och djuplärande inte är en teori om individer och deras mer eller mindre medfödda egenskaper, utan en teori om förhållningssätt till lärande.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Boktips, Empiriska studier, Intelligens, Lärande, Skola, Teoribildning, Undervisning

Mer kritik av lärstilar

Jag skrev för en tid sedan om bristerna i lärstilsteorierna. Jag hävdade till och med att lärstilsteorierna är en bluff. Läs mer här.  Idag hittade jag en youtube-film som formulerar kritiken på ett illustrativt sätt. Mycket nöje! 🙂

4 kommentarer

Filed under Kritik, Lärande, Skola, Undervisning

Värdegrund – vad är det?

Skolans värdegrund kommer till uttryck i läroplanen (Lpf 94). I värdegrundsavsnittet nämns demokratiska värden, respekt för olikheter, alla människors lika värde och medkänsla med svaga och utsatta.

Skolans värdegrund kommer också till uttryck i skolans praxis. Donald Broady kallar företeelsen ”den dolda läroplanen”. (Hans tankar om denna beskrivs i en artikel publicerad i KRUT 1980). Han talar om hur skolan i sin dagliga verksamhet kommunicerar en uppsättning dolda värden.

Till exempel ska barnen vara beredda på att ständigt bli avbrutna i sitt arbete, att anpassa sig till lärarens maktutövning, dvs. att blint utföra arbetsuppgifter man inte förstår poängen med eller är intresserad av.

Skolan ställer vidare krav på ständig uppmärksamhet och den visar genom sina arbetsmetoder att det inte är gynnsamt att samarbeta. Dessutom ställer dessa arbetsformer krav på att man sitter still och är tyst.

Och som grädde på moset så finns litet eller inget utrymme för eleven att bidra med egna erfarenheter, hävdar Broady. I sin värsta form är (tydligen) skolan ett slags kopieringsmaskin: vid slutet av kursen ska lärobokens kunskaper återfinnas i en identisk kopia i elevens huvud.

Broadys artikel är från 1980 så man får hoppas att saker förändrats – för resonemanget stämmer verkligen till eftertanke. Den som vill läsa lite mer på nätet om detta kan läsa om The Hidden Curriculum (1970), en bok av Benson Snyder.

2 kommentarer

Filed under Debatt, Skola, Teoribildning, Uncategorized, Utbildning