Monthly Archives: december 2008

Vad betyder betygskriterierna?

Dagens undervisning i gymnasieskolan styrs av en lång rad dokument. Vi har skollagen, gymnasieförordningen, läroplan, programmål, kursplaner och betygskriterier, Skolverkets allmänna råd om bedömning och SKOLFS.

I praktiken så är det programmålen och kursplanen som bildar utgångspunkt för lärarnas planering av undervisningen till form och innehåll. Övriga lagar och förordningar tjänar väl mest som en fond till arbetet med att tolka vad målen kan betyda i praktiken. Det vill säga vad ska undervisas, hur ska undervisningen då gå till och hur ska det hela bedömas och betygsättas?

Om vi tittar i programålen för samhällsvetenskapliga programmet så finns det en serie punkter som beskriver skolans utbildningsansvar i allmänna ordalag. T.ex. hittar vi följande punkt:

[eleven] kan kommunicera sina kunskaper och erfarenheter i tal och skrift samt har tillägnat sig insikter om språket som en väg till lärande och begreppsutveckling,

Det här verkar vara en skrivning som beskriver en ganska självklar målsättning för en lärare i t.ex. ämnet svenska. Målet är dock brett och ger inte så jättedetaljerad insyn i vad man ska hitta på.

När man går vidare till kursplanerna finns där mer användbar information för läraren. I de stora ämnena i skolan finns det en ämnesbeskrivning. För svenska ser den ut så här. Ämnesbeskrivningen ger en beskrivning av ämnets karaktär och uppbyggnad. Här beskrivs också Mål att sträva mot, dvs den riktning mot vilken kurserna ytterst ska syfta och de ramar som omger ämnet.

I själva kursplanen klarnar det ytterliggare. Där finner vi mål och kriterier. När man läser dem får man ledning kring vad som bör tas upp och hur uppfyllda kunskapsmål yttrar sig. Se gärna kursplanen i Svenska A som exempel.

Här har vi ett exempel på ett mål i svenska:

[Eleven skall] kunna formulera egna tankar och iakttagelser och göra egna bedömningar vid läsning av saklitteratur och litterära texter från olika tider och kulturer

Här har vi ett exempel på korresponderande kriterium för Godkänt:

Eleven läser både i utdrag och i sin helhet saklitterära och skönlitterära texter från olika tider och kulturer, sammanfattar innehållet och formulerar egna tankar och iakttagelser kring läsningen.

För Väl godkänt:

Eleven läser även mer avancerade texter av olika slag, relaterar det lästa till sina kunskaper och erfarenheter och reflekterar över innehåll och form.

Och Mycket väl godkänt:

Eleven gör jämförelser mellan olika tiders sätt att skildra olika motiv i skilda kulturer och relaterar dem till sin egen tid och sin egen livssituation.

När man läst allt detta måste man ta klivet till att formulera en undervisningsplan, dvs en plan för vilka undervisningsaktiviteter och vilka examinationsformer som ska fånga målet och göra kriterierna bedömningsbara. Detta är en av de allra mest kreativa stegen i lärarens arbete. Vägarna och möjligheterna är legio.

För att illustrera hur det kan se ut kan jag peka ut en uppgift i min egen undervisning, den här. Notera bedömningsmatrisen (känd på förhand).

Exempel på elevprestationer. Utdraget är från en läsdagbok skriven på romanen Låt den rätte komma in. Eleven reflekterar över form (del av VG-kriterium):

Författaren 
använder 
ett 
kortfattat 
och 
ett
 poetiskt 
språk. 
Skrivreglerna 
är 
kanske inte
 alldeles 
perfekta, 
men
 det 
behövs 
inte
 i 
den 
här 
boken.
 Hans 
sätt 
att 
skriva 
passar 
 bra 
till 
en
 sådan 
här 
berättelse, 
så 
hans 
kortfattade 
stil 
är 
inget 
som
 stör 
och 
hindrar 
min 
läsning.
 Författaren 
använder 
sig
 av 
lite 
slanguttryck 
som
 t
ex 
”nån” 
istället 
för någon, ”dom”
 istället 
för 
”de/dem” 
och
 ”såna” 
istället 
för 
”sådana”.

Ytterligare ett exempel. Eleven gör jämförelser och relaterar till sin egen tid (del ur kravet för MVG).

Det 
här 
visa
 vilka 
enorma 
konsekvenser 
mobbning
 kan 
få 
i 
värsta 
fall 
och att 
mobbning 
är 
något 
som 
fortfarande 
förekommer. 
Visserligen 
så har 
det 
blivit 
mycket 
bättre 
nu 
än 
hur 
det 
var 
på 
tidiga 
1980‐talet. 
Det 
gäller 
att
 både lärare,
 elever 
och 
anhöriga 
är 
uppmärksamma
 och 
medvetna 
om 
mobbning 
och 
det gäller 
att 
gripa 
in 
om m
an 
ser 
någon
 bli 
utsatt. 
För 
det 
som
 Oskar 
har 
upplevt 
är 
något 
som han 
aldrig 
kommer 
att 
glömma.
 Alla 
förnedrande 
ord 
och 
alla 
hårda 
slag 
har
 gjutit 
sig fast 
i 
hans 
huvud 
och
 det 
kommer 
bli
 svårt 
för 
honom
 att 
kunna 
gå 
vidare 
och 
bli 
lycklig igen 
efter 
hans 
barndom
 som
 nästan 
bara 
har 
bestått 
av 
hat, 
besvikelse 
och 
rädsla.

Ovanstående räcker inte för att uppfylla hela betygskriteriet, men det illustrerar hur det ibland ser ut. För att få hela bilden av hur just denna elevtext uppfyller betygskriteriet måste man lyfta ut fler excerpt, men detta kan dock räcka i det här sammanhanget. Det jag vill poängtera är hur själva bedömningen går till. Läraren granskar elevprestationen och letar efter stöd för ett visst betygskriterium.

Sprickorna i fasaden

När man nu följt min framställning hela vägen hit så är man nog uppfylld av en märklig känsla. Det här ser ju väldigt bra ut. Men i själva verket finns det några svårlösta och i vissa fall olösliga problem med hur mål och kriterier ska förstås och användas.

Ett exempel som illustrerar ett svårlöst problem är bedömningskriterier där det helt enkelt är svårt att tänka sig hur man ska kunna se eleven visa prov på kvaliteten som kriteriet beskriver.

Om vi tittar på Svenska A igen så ser vi att ett av MVG-kriterierna lyder:

Eleven bearbetar självständigt och insiktsfullt sina texter utifrån sina teoretiska kunskaper om språk och litteratur.

Det finns inget korresponderande mål som illustrerar vad lagstiftaren är ute efter, men man får gissa att det rör sig om uppsatsskrivning och elevens skrivprocess. Det förefaller vara enkelt att se vilka elever som tillämpar en skrivprocess (krav för VG). Det är ju bara att titta efter: har eleven skrivit en uppsats i flera utkast och kan man se tecken på bearbetning? Om ja = VG kriteriet uppfyllt, om nej = kriteriet ej uppfyllt. Det svårlösta består i: hur yttrar sig ”bearbetar insiktsfullt och självständigt”? Hur ska detta kunna observeras?

Vad beträffar olösliga problem så kan man titta på t.ex. viktningen av kurser och betyg. Hur kommer det sig att en viss 100 poängs kurs har två (2) kortfattade kriterium för Väl godkänt, medan en annan har sju (7) tämligen utförliga? Är det 3,5 gånger svårare att få VG i en viss kurs än en annan? Svaret är i princip ja, eftersom alla kriterier för betygsteget ska vara uppfyllda för betyget.

Ett annat olösligt problem är när kriterier saknas för för ämnet centrala färdigheter. Lagstiftaren har ibland, av oklara skäl, missat en del ganska väsentliga bedömningsgrunder. Det finns flera exempel på detta i kursplanerna. Till exempel så saknas det ett MVG-kriterium för skriftlig färdighet i Svenska B.

Att bristerna troligen är tämligen omfattande förefaller rimligt när man betänker att jag nu exemplifierar problem i ett sådant väletablerat ämne som svenska, som trots allt har lång tradition i skolan och är ett klassiskt skolämne. När man tittar närmare på nyare ämnens kursplaner, så blir det ändå värre.

Jag plockar slumpmässigt en nationell kurs Sportfiske och omedelbart så radar frågorna upp sig. Den första är: hur kan de tämligen begränsade kriterierna (om man är välvillig är de fyra (4) stycken) bedömas vara värda 100 gymnasiepoäng? Poängtalet innebär att kursen normalt sett kommer att få mellan 70-90 undervisningstimmar. Är detta rimligt?

Annonser

3 kommentarer

Filed under Empiriska studier, Lärande, Skola, Undervisning, Utbildning

Prov – fel väg?

Kommer det här på provet? Det är en fråga många elever ställer. Jag gissar att många lärare skakat på huvudet åt denna fråga och sagt till sig själva: ”åh herre Gud, när ska de förstå att de ska lära för sin egen skull?”

Till slut förstod jag dock att provet var det skarpa i utbildningen för väldigt många elever. Detta fick mig at tänka om. Varför ska jag se detta som ett problem? Det är en förutsättning – utnyttja den! Jag började pröva ut olika bedömningsinstrument som betonade process, reflektion och bearbetning. Jag började vända upp och ner på min planering och redan från början fråga mig: hur ska provet/bedömningsinstrumentet se ut? Och: hur kan det se ut givet kunskapsmålen?

Jag vill inte påstå att lösningarna alla gånger var perfekta men de var i alla fall genomtänkta och hängde ihop. Jag var kort sagt en smula nöjd: examination är bra; genomtänkt bedömning stöttar lärande, gud vad bra det blev…

Men det fanns en orm i paradiset. Examinationen kan bli en gökunge. Hela tänket kring linjen från mål till kriterium, till examination, till standarder riskerar ändå att missa något viktigt trots all sin formalistiska perfektion. Det finns något som kan gå förlorat. Utbildning är ju inte en geometrisk figur och man kan inte ersätta en dikt med en ekvation…(Läs gärna Kroksmarks kritik av den målstyrda skolan i hans eminenta artikel En tankes fall i praktiken.)

Det jag försöker komma åt (igen) är utbildningens mänskliga dimension. Det behövs lite vardaglig mänsklighet i skolan. Det handlar om saker som respekt och aktning för eleverna, men det handlar också om avsikter.

Läraren som avser att lära ut och som försöker, kanske med föreläsningar, kanske med grupparbeten, kanske med laborationer – strunt samma säger jag – en lärare som vill och försöker lära ut sprider sitt intresse och möter eleven där hon är. Om läraren vill lära ut, visar det och försöker lära ut med de metoder som han/hon kommer på, så räcker det längre än all formalism världen.

(Jag tror att många elever i princip kan lukta sig till om det finns något intesse på andra sidan katedern. Om det inte finns, så märks det och det betyder något för eleven. Det inspirerar och förpliktigar, tror jag.)

Givet allt detta ser jag nu med viss oro på den sittande regeringens ivran för fler prov i skolan. Det ska testas till höger och vänster.  I värsta fall driver proven fram en serie av hetsplugganden drivna av provets tyranni. Utrymmet för improvisation, anpassning och ”mänskliga möten” kan fullständigt att ätas upp av det överskuggande hotet: Det nationella provet.

Det tänkbara scenariot jag ser framför mig är att provet inte längre blir det eleven eventuellt undrar över, eller är nyfiken på – utan den piska vi lärare hytter med: ”läs nu läxan, lös alla (meningslösa) uppgifter – för på fredag är det prov”. Provet går från utvärderingsredskap, till pedagogiskt och motivationsmässigt instrument. Provet blir skolans ”ultima ratio” (för att parafrasera Balzac). Du behöver inte bli intresserad så länge vi kan driva dig framför oss, med provet som piska.

Jag ser nu också i Guardian att provhysterin börjar visa sina brister i Storbrittanien. Jag undrar om vi i Sverige ska behöva upprepa misstag som redan är kända?

1 kommentar

Filed under Debatt, Lärande, Motivation, Skola