Teorin om transformativt lärande

Lärande kan vara så många saker. Det kan vara att jag idag fick reda på att den spanske kungen också är kung av Jerusalem. Det kan vara att jag förstår en för mig ny teori. Det kan vara att jag genomgår en livskris som i grunden förändrar hur jag ser på mig själv och min tillvaro.

Det finns ju namn för allt. Så det första jag beskrev ovan kallas additivt eller assimilativt lärande, det andra för ackommodativt eller överskridande lärande, det tredje kallas transformativt lärande. Det var i alla fall vad jag trodde tills jag stötte på teorin om transformativt lärande. Denna teori är något så spännade som en teori i vardande, en teori som håller på och utvecklas just nu.

Vad är då teorin om transformativt lärande?

Den transformativa lärandeteorin är en vuxenpedagogisk teori och den är först och främst en teori om hur vi skapar mening ur tillvaron. Teorin menar att människor för att förstå sin omvärld skapar system av förklaringar och teorier. Dessa system eller ”berättelser” (mitt begrepp) är vår förståelse och modell av tillvaron. Den ”berättelse” vi bär runt på konfronteras ideligen med nya erfarenheter. Vanligtvis inlemmar vi de nya erfarenheter i den befintliga ”berättelsen”, mera sällan så sätts hela ”berättelsen” i gungning och ett nytt, mer omfattande och mer komplext system tar dess plats.

Teorin om transformativt lärande är uppenbarligen starkt påverkad av Bruner (som diskuterats här och här). Bruner talar om lärandet som en meningsskapande process. När Bruner tittar på denna meningsskapande processen ser han hur vi alla strävar att kunna skapa och utbyta mening. Det vill säga att vi vill kunna begripliggöra och prata om upplevelser –  att vi vill kunna förstå och utbyta sammanhängande berättelser och meningsfull information. Vi gillar få ordning på saker och ting, vi gillar när saker hänger ihop. 🙂  Vi vill inte ha lysryckta informationsbitar – vi vill ha berättelser, modeller, regelbundenheter och lagar.

Vi människor bygger alltså meningsskapande system (”berättelser”), snarare än memorerar enskildheter. Vi har svårt att komma ihåg något som inte har en betydelse i ett större sammanhang, helt enkelt. Meningskapandet är dock inte enbart ett allmänt flummigt påhittande av förklaringar och godtyckliga berättelser om hur saker och ting hänger ihop. Nej, vårt medvetande är ju också utrustat med förmågan att kunna reflektera över kvaliteten, pålitligheten och värdet hos olika typer av information. Vår hjärna är kapabel till epistemiskt tänkande (epistemic cognition, Kitchener, 1983).  Vi kan, så att säga, tänka kring hur vi skapar mening. Vi kan iaktta denna process och uttala oss om vilket sätt att skapa mening som är mer rimligt, adekvat eller lämpligt än ett annat.

Och eftersom vi kan ställa oss utanför kan vi se mönster i hur förändringar av ”berättelser” går till. Dessa mönster kan vi sedan göra till pedagogiska metoder. Ett exempel på en metod som vi kan hämta från den transformativa lärandeteorin är metoden att analysera kritiska incidenter, (CIT).

Detta är bara en lite glimt av teorin om transformativt lärande. Framträdande forskare av teorin i dagens läge är Jack Mezirow, Kelly McGonigal (länken öppnar en pdf-fil) och Patricia Cranton. Länkarna här bredvid innehåller mycket intressanta detaljer om hur teorin om transformativt lärande ser på allt från lärarroll till stoff. Mycket nöje. 🙂

Jag är nu jättesugen att läsa vidare om transformativt lärande. Lena Wilhelmssons ”Transformativt lärande – en teori som tar ställning” ur boken Lärprocesser i högre utbildning finns på önskelistan. Någon som läst den eller har några andra tips och idéer?