Resurser, rättning och resultat?


Jag läste igår i New York Times om en modellskola, en skola i Brooklyn som lyckats trots mycket små ekonomiska resurser. Enligt artikeln så jobbar lärarna med täta prov och noggranna anteckningar kring varje elevs resultat. Alla jobbar mot de standardprov som kommer att tala om eleven och skolan lyckats nå målen. Rektorn på skolan berättar om deras pedagogiska metod: “Teach, assess, teach, assess,” säger han. (”Undervisa, utvärdera, undervisa, utvärdera”).

Jag undrar i mitt stilla sinne vad som händer med de lite längre processerna och hur klimatet är i skolan om elverna ständigt ska skriva prov, men samtidigt är jag lite svag för det enkla och intensiva i att få tät feedback. (Det man undrar är hur lärarna orkar med rättningsbördan.) Samtidigt frågar man sig om skolans framgångar kanske snarare beror på att de har extraundervisning på kvällar och lördagar än att de får prov och feedback ofta.

Att vissa rektorer i USA är  kritiska till standardproven är kanske inget att förvånas över. (En i East Williamsburg undrar vad de egentligen visar om elevernas kunskapsnivå.) Däremot är det trösterikt att lärare och elever spelar spel för att lära sig om bråk och liknande. Det vittnar om att undervisningen ändå kan vara avslappnad och lustbetonad. Annars riskerar resultathets leda till lite för enkla metoder (ofta 1 till 1 pedagogik, dvs. att man bara pluggar på den typ av uppgifter som kommer på standardprovet, om och om igen – trots att annorlunda uppgifter kanske varit mer lärorika.)

Apropå rättning och resultat noterar jag att Statens skolinspektion just har genomfört kontrollrättning av nationella prov. Skolinspektionen redovisar sina mycket intressanta slutsatser här. Nu börjar nog diskussionen om bedömarreliabilitet på allvar.

Annonser

2 kommentarer

Under Internationellt, Lärande, Skola, Undervisning, Utbildning

2 svar till “Resurser, rättning och resultat?

  1. Angående bedömareliabiliteten så är jag mycket pessimistisk. Skolinspektionen kräver prov med minskat utrymme för tolkning. Jag tror vi är på väg mot 1×2.

    Vad tror du?

    • babelstorn

      Pja. Spekulera kan man ju alltid… Man kan ju staga upp bedömningen utan att hamna i 1 x 2. Man kan utbilda lärarna i nya bedömningsmetoder och lägga energi på att utveckla och sprida ett gemensamt yrkesspråk kring bedömning av kunskaper och färdigheter. Jag tror också att man kan utveckla nationella prov för fler ämnen, eller publicera standardiserade utprövningar så att lärarna får en tydlig bild av hur relationen mellan en viss elevprestation och ett visst betyg ser ut – och detta utan att det stör eller förstör lärarens möjligheter till pedagogisk anpassning..

      Som en apropå kommer jag att tänka på Tomas Kroksmarks kapitel ”En tankes fall i praktiken då den målrationella styrningen möter skolan” (i Skolverkets ”Att bedöma eller döma”) där Kroksmark skriver:

      ”Det berättas om då Sven Stolpe var läroverkslärare i Motala. Hans undervis-
      ning kännetecknades av att han aldrig lämnade katedern, han ställde aldrig
      någon fråga, hade aldrig test, prov eller diagnoser. Han kontrollerade aldrig
      närvaron, ännu mindre visste han vad eleverna hette. Sven Stolpe berättade.
      Det var ofta fullsatt i salen. Och alla lyssnade andäktigt. Terminen flöt på och
      de inblandade tycktes nöjda. Men så kom då den dagen då Sven Stolpe skulle
      sätta betyg – han som aldrig kontrollerat kunskapen och som inte ens kände
      namnen på eleverna. Han kallade då till sig var och en av dem och frågade
      vad de hade för betyg i ämnet terminen/året innan. Hade eleven B, höjde
      Sven Stolpe till BA; hade eleven AB fick det bli ett a. När denna betygssätt-
      ningsprincip nådde kollegor och skolledning utbröt viss oro och Sven Stolpe
      avkrävdes en förklaring. Den levererades också. I följande ordalag:
      – Den elev som har lyssnat på mig under en hel termin har blivit minst
      ett betygssteg bättre.
      Därmed var saken avgjord.
      Vad var nu detta för undervisning och vilken princip för bedömning an-
      vände Sven Stolpe sig av? Undervisning är ett begrepp som inte helt enkelt
      låter sig definieras.14 Men att det är en handling vars syfte är att skapa förut-
      sättningar för lärande, rent av att förändra någon, kan de flesta gå med på.
      På Svens Stolpes tid saknade läroplanerna i allt väsentligt beskrivningar av
      vad undervisningen skulle åstadkomma och vad eleverna skulle lära och
      förändra. Därför gick det inte att säkert fastslå när undervisningen nått sitt
      mål. Detta problem löstes genom timplanen. Istället för mål hade eleven
      rätt till en viss bestämd tid, som var fördelad över skilda ämnen. Resultatet
      fick bli som det blev. Om eleven fått tiden kunde det betyda ett betygssteg
      lika gärna som någonting annat.
      I ett målstyrt system däremot, behöver inte tiden regleras. Då är det målen
      som är det viktiga. De flesta som är flerbarnsföräldrar och lärare vet att det
      som tar 2.000 timmar att lära sig för ett barn kan ta 3.000 timmar för ett
      annat. Genom målstyrning i skolan borde det vara möjligt att upphöra med
      undervisningen i den stund den nått önskad effekt. Därmed upprättas en ny
      relation mellan tid och mål i skolan. Det som krävs är tydliga beskrivningar av
      vad som skall läras, vilket betyder att timplanerna blir överflödiga. I det ögon-
      blick då skolan – lärarna och eleverna – vet vad som skall erövras, då kan de
      koncentrera sig på att välja den effektivaste organisationen och utveckla de
      mest kreativa undervisningsmetoderna. I dessa bör då förhållandet mellan
      tid och mål hanteras på ett dynamiskt sätt – så att de som behöver mer eller
      mindre tid att erövra målen också får den tid som erfordras. Om olika skolen-
      heter dessutom konkurrerar med varandra, genom ett sådant resurstilldel-
      ningssystem där eleven har en tydlig prislapp, skapas också ett tryck att välja
      organisation och metoder som är attraktiva. Den här typen av förändring är
      grunden till vår tids skolutveckling. Här gömmer sig stora tankar. De måste
      omsättas i en skolans praktik. I vissa fall är det inte särskilt besvärligt eller ens
      komplicerat. I andra tycks omsättningsakten vara omöjlig.”

      Jag vet inte varför jag kom att tänka på den… men hursomhelst… Kroksmarks artikel är bra…

      /D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s