Allt som är fast förflyktigas…


Idéhistorikern och statsvetaren Professor Marshall Berman skrev en bok med titeln All That Is Solid Melts Into Air (1982). (Allt som är fast förflyktigas: modernism och modernitet). Titeln är ett citat från Kommunistiska manifestet av Karl Marx. Karl Marx beskriver borgarklassen som historiens främsta klass (vilket få känner till). Han hyllar bourgeoisins segertåg över världen, hur de transformerat produktionsmedlen, transporter, jordbruket, vetenskapen, osv. Bermans bok beskriver på ett väldigt underhållande, spränglärt och övertygande sätt hur förändring är den kapitalistiska ekonomins själ.  Bermans (och Marx’) slutsats är att ett samhälle som drivs av konkurrens och av en fri marknad ständigt kommer att drivas till förändring. Denna förändring begränsar sig dock inte bara till produkter och konsumtion utan förändrar allt: traditioner, värderingar, könsroller, etc.

Jag kan nog inte göra Bermans resonemang rättvisa utan jag får helt enkelt rekommendera boken. Men hursomhelst, vi kan (väl?) med våra egna ögon konstatera hur i grunden samhället förändrats bara på en eller ett par generationer. Vi kan se de tekniska förändringarna (Internet,  datorer, nanoteknik, kloning) såklart, men vi  kan också se förändringarna i det politiska systemet, religionen, kvinnans ställning, homosexuellas rättigheter – för att bara nämna några frågor där det blir väldigt påtagligt att ”allt som är fast förflyktigas”. Värderingar som varit stabila i hundratals år monteras ner på ett par decennier, eller ändå fortare.

När jag tittar på skolan så ser jag hur den länge behållt sin koppling till det system som födde den: nationalstaten. Min morfars skola var ett statligt verk – ett läroverk; den examen man tog för att få undervisa där hette ”filosofisk ämbetsexamen”; när man tog pension fick man Nordstjärneorden; skolan lärde ut nyttiga saker för att stötta ekonomin, men centrala värden var också fosterlandskärlek och gudsfruktan. Läraren var en oantastlig auktoritet, en statstjänsteman. Många i den generationen lärare och statstjänstemän skulle tyckt att det var en lustig eller bisarr tanke att strejka – det var ju de som var ”staten”.

Vidare var tjänsten en livstidsanställning. Man kunde inte skiljas från sitt arbete. Detta påminner om det system man har för stamanställda officerare och domare. Man ansåg att statstjänstemän skulle vara omutliga och oväldiga och i den händelse det blev ”nya majoriteter” i Riksdagen skulle de  ha bekymmer att ersätta hela statsapparaten med lydiga apparatchiks. 🙂 På samma sätt var de lönemässigt oberoende genom generös och kollektiv lönesättning som premierade senioritet…

I Sverige har vi kunnat observera hur Postverket privatiserats (vilket ännu inte hänt US Mail), Televerket likaså. Avregleringar har vi sett i taxinäringen, telefoninäringen, energinäringen – och nu senast upplöstes apoteksmonopolet… Sakta men säkert har dessa fasta strukturer förflyktigats. Stora statliga företag har delats, sålts ut och på andra sätt försatts i konkurrens på en marknad tillsammans med andra aktörer.

Skolan, å sin sida,  har genomgått en tvåstegsseparation från sin historiska moder, nationalstaten. Först klipptes navelsträngen: kommunalisering. Sedan genomfördes en pseudomarknadsutsättning via friskolereformen. Det tredje steget: fri marknad (fri prissättning och diversifierat kvalitetsutbud, som i en normal marknad) dröjer och kanske helt uteblir.

Oaktat detta verkar nu skolan i en slags marknad. Vi har inte längre ens en skola. Monoliten ”skolan” har ersatts. Den finns inte mer. Nu finns ”skolor”. Nu finns en kunskapsmarknad, eller ett förstadium till en kunskapsmarknad där elever och föräldrar kan välja mellan skolor med olika profiler, pedagogiska idéer och kunskapsinnehåll. Skolan genomgår därmed en dekonstruktion, den fragmenteras, transformeras, upplöses i heterogena beståndsdelar och förflyktigas. Vi går från entydighet, till mångtydighet. Från statiskt, stabilt tillstånd till brådstörtad förändring – sett över säg 50 år.

Konsekvenser

Dagens situation får en rad konsekvenser som vi ännu inte riktigt kan överblicka. Sannolikt får dock marknadsanpassningen effekter på hur elever sprider sig till olika skolor. Där kan man tänka sig att en effekt blir en ökad homogenisering av eleverna på de olika skolorna, när det gäller sådana saker som föräldrarnas utbildnings- och inkomstnivå, exempelvis. Jag har ingen aktuell undersökning kring detta men utgår ifrån att det är beforskat. Någon som har en länk?

Christian Lundahl beskriver i sin bok ”Varför nationella prov?” (2009)  hur den nya marknadsanpassade skolan lett till att de nationella proven nu fått ny relevans och användbarhet för staten. Provet blir ett direkt, operativt instrument att styra och kontrollera skolorna med. (Kursplaner och betygskriterier kan skolorna tolka olika, men det nationella provet operationaliserar statens kunskapssyn och tydliggör kursplanernas innebörd. Och prov styr – inte bara elever utan också lärare.) För ironiskt nog så tar staten initiativ till en avreglering, men när man ser hur kontrollen glider en ur händerna stramar man upp kursplanerna ”med tydligare kunskapskrav”, utökar antalet nationella prov och ger nya kontrolluppdrag till Skolinspektionen.

En annan tänkbar konsekvens rör marknadsanpassningen av lärarna och av betygsättningen. Man kan väl föreställa sig att skolor som är framgångsrika kan anställa bättre lärare ? Det kan ju också få som effekt att man får en utslagning bland lärare som tidigare egentligen inte funnits. Vissa lärare kanske inte är anställningsbara längre? I bästa fall blir detta en utrensning av de eventuella rötägg som finns därute. Men i värsta fall kan det leda till ett förytligande. Tänk, till exempel, om  unga och vackra lärare är mer populära än pedagogiska och kunniga?

Betygsättningen kan ju också bli ett lockrop för skolorna. Om man vill ha nöjda elever kan det inte då vara frestande att ge dem höga betyg?

En lustig konsekvens av den pseudomarknadsanpassning som skolan nu verkar i är att skolor inte går omkull i någon större utsträckning – även om det nu börjar hända. En skola som går i konkurs är ju en lite annan sak än när en bilverkstad går i konkurs, eftersom det kan få tydligt negativa konsekvenser för en ung människa. En elev kan ju i värsta fall hamna efter ett helt skolår. Samtidigt ska vi ha klart för oss att kreativ destruktivitet är en inre del av marknadsekonomin. Det är en mekanism som är lika oundviklig som nödvändig.

Vad göra?

Berman skriver i sin bok om olika strategier som folk tagit till för att försöka hantera det moderna samhällets föränderliga kraft. Han räknar upp en rad misslyckade sätt t.ex. förnekelse, nostalgi, eller förhoppningen att religionen ska frälsa oss. I bokens slut skriver han:

Att vara modern är… att uppleva det personliga och sociala livet som i en strömvirvel, att finna sin värld och sitt jag i ständig upplösning och förnyelse, kluvenhet och motsägelse; att ingå i ett universum där allt som är fast förflyktigas. Att vara modernist är att på något sätt göra sig hemmastadd i denna strömvirvel, att göra dessa rytmer till sina egna, att röra sig inom dess flöden på jakt efter de former av verklighet, skönhet, frihet och rättvisa som dess glödande och farofyllda ström ger utrymme för (s. 332-333)

Relaterad läsning

The Market for Lemons

Tragedy of the Commons

Principal-agent theory

Annonser

5 kommentarer

Filed under Boktips, Internationellt, Kreativitet, Kritik, Skola, Spekulativ, Teoribildning, Undervisning, Utbildning

5 responses to “Allt som är fast förflyktigas…

  1. Intressant läsning. Jag vet inte om det tillför något till ditt resonemang, men förra årets ekonomipristagare (till Alfred Nobels minne) vann priset för forskning kring the Tragedy of the Commons. Och hon ser en mängd strategier som människor och samhällen använder för att använda gemensamt ägda resurser på ett rationellt sätt.

  2. babelstorn

    Jag tror också att gemensamma resurser kan ägas och skötas på ett rationellt sätt.

    Central planläggning av t.ex. skolan av byråkrater och experter har sina brister och styrkor, distribuerad planläggning/anpassning via marknader har sina brister och styrkor.

    Sen har ‘moderniteteten’ (exemplifierat med friskolor) fört med sig negativa saker för skolan också, men det var inte riktigt perfekt innan heller. ”The only constant is change.” 🙂 Och det gäller att göra sig hemmastadd i förändringen.

  3. Bra där!

    Jag har också läst Bermans bokoch gillade den. Dock förstår jag inte riktigt varför han förkastar postmodernismen så.

    och angående skolan, jag skrev ett inlägg om disciplin- och kontrollsamhälle för ett tag sen. Jag tror att det kan ge dig vatten på din kvarn. När skolan tappar i disciplinförmåga (enhetlighet, fysisk infångning) så utvecklar den en istället en kontrollförmåga (test craze, betyg) för att kunna fortsätta utöva makt.

    • babelstorn

      Skolan har nog inte förlorat så mycket makt som att den blivit mer subtil, mer indirekt och otydlig i sin auktoritet, sina maktsymboler och liknande. Bara för att man inte agas så kan man fortfarande vara utsatt för en maktutövning. (Bara för att man är fattig blir man inte fri kapitalismen, bara för att man skolkar blir man inte fri skolan. Typ.) Eleverna lever med ett konstant bombardemang av utvärderingar och synpunkter på sin person och sin prestation och får Björklund bestämma ska det bli ännu mer av den varan (hur det nu ska gå till).

      Vad gäller postmodernismen så vet jag inte varför Berman är kritisk. Det finns ju flera ”postmodernismer” och olika varianter är väl sämre än andra. Problemet för mig är ju att jag fortfarande har kvar en viss tro på språkets möjligheter, förnuft och empiriska undersökningar, och liknande. Sådant avvisar vissa postmodernister om jag fattat saken rätt… Det är ju lite tufft kan jag tycka. Jag tror trots allt att det är meningsfullt att skriva den här bloggen och att kommunikation således är möjlig.

      Men vad säger Berman om postmodernismen jag minns inte?

  4. Precis så, makten är kvar men utövas annorlunda.

    Angånde Berman och postmodernismen så anför han den gängse kritiken, att det inte finns något att ta på, att den blir ett hopplöst, uppgivet fall etc. Det är väl rimligt i vissa fall. Men inte i andra. Min åsikt är att postmodernismen har en roll att spela i dagens värld. Men som du säger, det finns bättre och sämre postmodernismer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s