Skolans bedömningar leder bort och inte hem


  
Så då var det dags att ta bladet från munnen.

Jag är inte längre en tjänsteman som ska genomföra fattade beslut, utan kan som medborgare tala från hjärtat.

För dagens gud är ett beläte. Dagens budord är skrivna i lösan sand. Ändå sägs de av dagens fariséer vara huggna i sten som Moses budord. Modet i dagens skola är att fokusera på bedömning. Men dagens bedömningar leder bort, och inte hem.

Astrid Lindgren förmår redan 1948 i ”Pippi Långstrump i Söderhavet” avslöja sanningen om kärnan i skolans bedömningar, vad de allt som oftast leder till.

För i bedömningarna är det makten som talar.

I Astrid Lindgrens bok möter Pippi fröken Rosenblom, en rik gammal dam som kommer till skolan en gång om året och håller förhör med barnen. De som svarar rätt får karameller, pengar, skära yllebyxor eller soppa. De som svarar fel får ställa sig i skamvrån. Fröken Rosenblom uppmärksammar barnens brister och ignorerar deras förtjänster. Konsekvenserna är morot eller piska, karameller eller skamvrå. Barnen i skildringen är förtryckta, maktlösa och otrygga.

Pippi är på alla barns sida. Alla har nåt de kan och de duger som de är. Alla barn får vara med. Alla får karameller. Hon gör barnen fria så de kan handla och ta egna initiativ.

I dag, 2015, talar makten igen. Makten vill styra och gillar inte det individuella och originella. Allt ska vara likadant, men vi är inte lika värda.

I allt väsentligt styrs skolan idag av tankar om standardisering och hierarkisering  med planerad undervisning utifrån mål för barnens lärande som föreskrivs från staten. Och snart sagt alla ämnen ska ha prov utifrån vilka eleverna ordnas från sämst till bäst – och alla barn ska få ”återkoppling”, dvs bedömas enligt standardiserade normer för vad man ska kunna och få reda på vad som saknas för nästa steg. Hur man kommit fram till dessa normer och mål vet dock ingen. Kan du nåt annat än vad makten bestämt så får du ingen karamell. Och nåt utrymme för medinflytande blir det ju knappt kvar när eleverna ska korvstoppas med spaltmeter med ”centrala innehåll” och bedömas utifrån  ännu längre spalter av bedömningsgrunder, ”de nationella kunskapskraven”.

Den överreglerade och etiskt tveksamma praktiken att sortera barn och ungdomar utifrån mycket vagt formulerade betygsgrunder och prov – vars vetenskapliga underbyggnad inte går att få ta del av (!) – har dock en vacker framsida.

Bedömningar blir fina och bra när de används för lärande (nämligen). Begreppet i tiden är Bedömning för Lärande (BfL). Teorin är framburen av den karismatiske, vederhäftige och vältalige Dylan Wiliam.

Tyvärr är teoribygget ett lapptäcke. En del är vaga, allmänna principer och klämmiga buzzwords, och lite ögonfägnad med kulörta muggar och slickepinnar, annat är tämligen välkända och välbeprövade lärdomar inom pedagogiken. Men så som teorierna nu kommer att omsättas i olika typer av skriftliga omdömen med citat ur kunskapskraven (men också i ”matriser” och en ren uppföljningshysteri) så får man säga att vi kommit långt från vad man med allra bästa vilja kan förstå att Dylan Wiliam och hans gelikar försökt beskriva som ”bedömning för lärande”.

I sin essens talar egentligen Dylan Wiliam om ett dialogiskt klassrum och en lärare som är receptiv och reflekterande. En lärare som lyssnar på sina elever och som använder det han eller hon ser i klassrummet i termer av elevernas lärande, engagemang och utveckling för att anpassa och förbättra sin undervisning (”minut för minut”, medan den pågår).

Jag har försökt. Jag har verkligen försökt verka för att sprida kunskaper om vad kunskapsbedömning kan vara, hur den kan användas, vilka begränsningarna är och jag har försökt tala om den etiska dimensionen. Men det är förstås dåraktigt att tro att en ensam röst kan höras. Det är ju lätt att ge upp?

Men som tur är har jag läst Camus. Så jag vet att tillvaron är absurd. Jag vet också att resignation, självmord och att stämma in i kören med de troende är livsval som inte fungerar.

Det enda som fungerar är revolten. Det är först i revolten man kan mötas med andra, i vad som är gemensamt. Vi i skolan är inte kamrerer som ska väga och mäta barn och ungdomars egenskaper och föra in dem i tabeller. Vi är inte byråkrater som ska dokumentera vad de kan och ”bör utveckla”.

Vi är pedagoger.

Vi är där för dem. Vi är där för att vi vill göra skillnad. Vi vill att kunskaperna ska göra dem fria. Inte  fjättra dem vid ett omdömes eller ett betygs snuttifikation av en människas potential.

Stockholm, 20151031

Daniel Wernegren

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s