Månadsarkiv: augusti 2019

Det gäller livet

Anxiety is the result of the perception of one’s condition. What does it mean to be a self-conscious animal? The idea is ludicrous, if it is not monstrous. It is to know that one is food for worms. This is the terror: to have emerged from nothing, to have a name, consciousness of self, deep inner feelings, an excruciating inner yearning for life and self-expression—and with all this yet to die.

– Ernest Becker

Du vet att klimatet går åt pipsvängen och att den ultra-nationalistiska Kalle Anka-appellen ”Make America Great Again” har ersatt ”Yes We Can”?  Du vet att demokrati blivit oligarki?  Du vet att allt blivit orättvist och fel? Du vet att det gäller livet?

I denna tid behöver vi mening. Vi har alltid behövt den, men vi har nog aldrig behövt den så som idag. Någonsin.

Nyheterna om masskjutningar, om slopade kärnvapenavtal och den utdragna kampen om icke-händelsen Brexit borde informera oss. Misshandel på stan, att unga rånar varandra och skotten och explosionerna borde säga oss nåt. Och mitt i detta: alla dessa distraktioner, alla dessa spel, allt detta rus. Vi dricker en bib med vin, inte en flaska. Vi ser på en hel teveserie, inte ett avsnitt. Vi dygnar på spelhålorna eller framför datorn, inte roar oss ett par timmar.

Och konstigt nog. Den energi vi lägger i flykten finns inte för räddningen? Få orkar längre läsa en bok som är över 180 sidor. Män läser manualer och faktaböcker, sägs det. Kvinnor läser skönlitteratur. Men vem läser böcker som talar om hur det är, som gör en illa berörd och får en att tänka ”vad kan vi göra åt det”? När tänkte du senast på ett problem (utan avbrott) en hel timma? Om du är som jag så gör du det allt mer sällan.

Jag pratar inte om att vi borde bli vänster, miljöaktivister eller hoppa på nån -ism. Jag har inget annat svar än ditt eget. Du vet redan att du bara lever en gång. Du känner redan till frågan: hur ska du göra för att ditt liv ska vara värt det?

Frågan handlar om din mening. Sokrates utgick från den. Oraklet i Delfi likaså. Du vet att du lever. Du vet att du ska dö. Du förstår att det innebär att du vill göra nåt som känns meningsfullt för dig. Som gör att du känner att det är värt det i slutändan.

Varför talar jag då om dessa morbida saker? Det låter mörkt och en smula präktigt att mässa om så stora frågor.  Fast det jag skriver om här är egentligen människans grundläggande motivation. Hennes grundläggande drivkraft. Jag tror att allt lärande handlar om de syften vi upplever som värdefulla, om att det vi gör med vårt liv till slut måste vara relevant i förhållande till nån slags mening. Det handlar – tror jag – om att vakna upp och inse att det är upp till mig. Det är mitt liv. Jag kan göra nåt med det innan det är för sent.

Om jag som lärare minns att varje människa har sitt enda liv. Sin mening. Då möter jag mina elever med aktning. Med ödmjukhet. Med kärlek rentav. Förstår deras flykt för den är naturlig, i vissa stycken nödvändig. Frågan om vad man vill göra med tiden som är kvar behöver ändå lyftas, då och då, och på nåt sätt hållas levande. Vi kan hjälpas åt att se det större sammanhanget, meningen med allt. Inte som universellt svar utan som fråga.

Jag tror inte att det i slutändan handlar om betygen, lönen eller gravstenens storlek. Det handlar som livet och dess mening, som du ser den.

– – –

Fritt efter sommarens läsning:

Rollo May,  The Courage to Create och Man’s Search for Himself

Ernst Becker, The Denial of Death

Paul Tillich, The Courage to Be

Carl Rogers, On Becoming a Person

 

 

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Under Motivation, Teoribildning, Uncategorized, Undervisning, Utbildning