Category Archives: Boktips

The Nature of Learning

OECD har gett ut en bok om pedagogisk forskning. Den heter The Nature of Learning – using research to inspire practice. Boken är en antologi där varje kapitel söker sammanfatta några av de mest framträdande rönen inom områden som kognitionsforskning, motivationsforskning, neurologisk forskning, forskning kring formativ bedömning, samt forskning om samarbetsinlärning, IT i undervisningen, undersökande arbetssätt, autentiskt lärande och ett kapitel om hur forskningsrön kan implementeras i skolan

Boken inleds också med en historisk tillbakablick över hur vi förstått lärande över tid och den avslutas med ett kapitel där framtidvägar pekas ut. Det här är således en bok som försöker presentera en sammanhängande helhet.

Detta är en välskriven bok. Det är en påkostad bok. Den griper över flera intressanta ämnen och ger en aktuell bild av läget inom en rad olika forskningsområden. De som säger att pedagogik är flum och det inte finns påtagliga resultat, eller resultat som går att använda får mycket att tänka på.

Jag tänkte lyfta några avsnitt som jag tyckte var intressanta.

New millenium learners

Det nya årtusendet har fört med sig en explosion av vetande och former för informationsspridning. Barn och ungdomar navigerar i ett helt annat informationslandskap än tidigare generationer. Den nya tekniken öppnar upp nya vägar för lärande och för undervisning. Dessutom har forskningen om hur lärande går till blivit mer grundad på föreställningen om eleven (människan) som en aktiv resenär i detta informationlandskap. Vi är nu eniga om att förmågan att bygga sammanhang och egen förståelse är en hörnsten för lärande. Människan är meningskapande och förmögen att reglera sitt eget lärande!

Förkortningen CSSC säger en del om var vi hamnat. Lärandet är ”Constructive, Self-regulated, Situated (dvs kunskaps bör förstås i sitt sammanhang snarare än dekontextualiserat) och Collaborative. Vi föreställer oss alltså lärande idag som en meningsskapande, inifråndriven, kontextualiserad process – där målet är att eleven utvecklar en adaptiv förmåga. Dvs. förmågan att flexibelt kunna tillämpa det man lärt i nya situationer. (s.45). Att utveckla en adaptiv förmåga bygger på att man får möjlighet att utveckla strategier för att styra sin motivation och en tilltro till den egna potentialen.

Detta ska dock inte tas som intäckt för att eleven ska forska och lämnas på egen hand. Eleven ska få möta lämpliga modeller i undervisningen, och coachas och instrueras av läraren. Det handlar om att läraren ska erbjuda ”guided discovery learning” (s.53). Detta ger möjlighet för ”expressive outcomes” och intended outcomes. Dvs. läraren kan få ut det lärande som eftersträvas samtidigt som oväntade och individuella former för lärande också ges utrymme.

Förnuft och känsla

Att känslolivet måste aktiveras för att man ska kunna tala om motivation, kanske inte är så självklart. Jag tycker Monique Boekaerts får till det rätt bra i kapitel fyra när hon skriver:

”Emotion” refers to a wide range of affective processes, including feel- ings, moods, affects and well-being. Traditionally, the term has been reserved for the six primary emotions: joy, sadness, anger, fear, surprise and disgust. Many educational psychologists would also include “secondary emotions”, such as envy, hope, sympathy, gratitude, regret, pride, disappointment, relief, hopelessness, shame, guilt, embarrassment and jealousy. Frijda (1986) argues that emotions have two major functions. first, they give high priority warn- ing signals that interrupt ongoing activities and inform us that we are facing a highly valuable or threatening situation. This produces an increased level of arousal, alerting us that something needs our immediate attention.

Hennes slutsatser är att elever känner sig angelägna att engagera sig i lärandet när de känner sig kompetenta och ser en tydlig koppling mellan ansträngning och utveckling. Hon menar att dessa saker underskattats i undervisningen och att lärare skulle undersöka vilka föreställningar eleverna har runt sin egen kompetens och hur de upplever att deras motivation fungerar och vara förberedd på att hantera de elevers föreställningar som är kontraproduktiva för lärande.

Återkoppling och lärande

Dylan Wiliam har ett kapitel. Där utvecklar han sina tankar om det positiva med formativ bedömning, tydliggjorda lärandemål och användbar återkoppling.

Wiliam är en övertygande person. Han vinner ens intresse och har en stark personlig utstrålning. Se gärna hans filmade föreläsning på norska Utdanningsdirektoratets hemsida. (Klicka länken längre ned på den länkade sidan för att se filmen.)

Han är ju annars bekant för en rad artiklar om formativ bedömning och hans pekar ut fem framgångsfaktorer ”key strategies” (s. 135 ff):

1. Clarifying, sharing and understanding learning intentions and criteria for success.

2. Engineering classroom activities that elicit evidence of learning.

3. Providing feedback that moves learners forward.

4. Activating students as instructional resources for one another.

5. Activating students as owners of their own learning.

Lärande med IT och problembaserade metoder

Några av de sista kapitlen behandlar IT och projekt och problemabaserade metoder och ett handlar om det sociala arvet. Slutsatserna är att IT inte är en universalmedicin utan måste inympas i utbildningen – inte som leksak, utan som ett medvetet inslag i undervisningen. Kapitlet behandlar hur man bäst kan utforma IT-baserat stöd för undervisning så att man optimerar elevens kognitiva förutsättningar och dylikt. Ämnet är relevant men det jag saknar är ett mer praxisnära perspektiv. Det man som lärare funderar på är ju de elever som lätt kan driva i väg från skolarbetet in i lek och chatt och filmtittande via sin dator. IT kan i värsta fall fungera som ett kamouflage och dölja att eleven inte är engagerad i skolarbetet. Därför är det viktigt, i min erfarenhet, att tänka mycket på ledarskap, uppföljning och återkoppling om man som lärare tänker jobba med datorer i klassrummet.

De problembaserademetoderna är ju som bekant intressanta. Särskilt spännande verkar ju ”design-based methods” vara, där elven har som uppgift att designa eller skapa något och i dessa sammanhang får tillfälle att använda kunskaper från olika ämnen. Dessutom är det alltid stimulerande för människor, skulle jag tro, att ges utrymme till att jobba med något som ger ett påtagligt resultat, till exempel designa och bygga en robot. Vad mera är får man tillfälle att möta ”loopen” en företeelse som inte alltid finns i skolan, men som så gott som alltid finns i arbetslivet. Skapande arbete är alltid en iterativ process. Man blir aldrig färdig. (s. 206ff)

Det som dessutom understryks i avsnittet om problembaserade metoder är att de ska vara noggrant uttänkta och uppstyrda. Det är ingen idé att låta eleverna valsa runt i ett planlöst sökande efter information. Uppgiften ska vara utformad så att eleverna får stöd eller återkoppling då de glider från målet. Det här med struktur och styrning saknades, tycker jag, när jag minns hur man pratade om PBL och ”forskning” som pedagogiska metoder i slutet på nittiotalet.

Slusats?

Det finns mycket som händer samtidigt inom pedagogisk forskning. Tack och lov! Det är mycket som är spännande och löftesrikt. Det är skönt att se att flera olika tankar och inriktningar kan få existera på lika villkor samtidigt. Det är ganska jobbigt när en -ism tar över och blir ”inne” och tränger ut allt annat, så att man hamnar i ett antingen-eller.

Svårigheten är väl dock att det kan vara hart när omöjligt för en enskild lärare att jobba medvetet och initierat med IT och med 1-1 klassrummet, med problembaserade metoder och med formativ återkoppling, med metakognition och motivationsstöd… på en och samma gång. Bara att hålla sig à jour med rönen och att sedan praktiskt sett bli förtrogen med metoder och tillvägagångssätt inom en eller två av dessa fält tar ju en stund…

Annonser

1 kommentar

Filed under Boktips, Empiriska studier, Hjärnan, IT, Kreativitet, Motivation, Skola, Teoribildning, Undervisning, Utbildning

Allt som är fast förflyktigas…

Idéhistorikern och statsvetaren Professor Marshall Berman skrev en bok med titeln All That Is Solid Melts Into Air (1982). (Allt som är fast förflyktigas: modernism och modernitet). Titeln är ett citat från Kommunistiska manifestet av Karl Marx. Karl Marx beskriver borgarklassen som historiens främsta klass (vilket få känner till). Han hyllar bourgeoisins segertåg över världen, hur de transformerat produktionsmedlen, transporter, jordbruket, vetenskapen, osv. Bermans bok beskriver på ett väldigt underhållande, spränglärt och övertygande sätt hur förändring är den kapitalistiska ekonomins själ.  Bermans (och Marx’) slutsats är att ett samhälle som drivs av konkurrens och av en fri marknad ständigt kommer att drivas till förändring. Denna förändring begränsar sig dock inte bara till produkter och konsumtion utan förändrar allt: traditioner, värderingar, könsroller, etc.

Jag kan nog inte göra Bermans resonemang rättvisa utan jag får helt enkelt rekommendera boken. Men hursomhelst, vi kan (väl?) med våra egna ögon konstatera hur i grunden samhället förändrats bara på en eller ett par generationer. Vi kan se de tekniska förändringarna (Internet,  datorer, nanoteknik, kloning) såklart, men vi  kan också se förändringarna i det politiska systemet, religionen, kvinnans ställning, homosexuellas rättigheter – för att bara nämna några frågor där det blir väldigt påtagligt att ”allt som är fast förflyktigas”. Värderingar som varit stabila i hundratals år monteras ner på ett par decennier, eller ändå fortare.

När jag tittar på skolan så ser jag hur den länge behållt sin koppling till det system som födde den: nationalstaten. Min morfars skola var ett statligt verk – ett läroverk; den examen man tog för att få undervisa där hette ”filosofisk ämbetsexamen”; när man tog pension fick man Nordstjärneorden; skolan lärde ut nyttiga saker för att stötta ekonomin, men centrala värden var också fosterlandskärlek och gudsfruktan. Läraren var en oantastlig auktoritet, en statstjänsteman. Många i den generationen lärare och statstjänstemän skulle tyckt att det var en lustig eller bisarr tanke att strejka – det var ju de som var ”staten”.

Vidare var tjänsten en livstidsanställning. Man kunde inte skiljas från sitt arbete. Detta påminner om det system man har för stamanställda officerare och domare. Man ansåg att statstjänstemän skulle vara omutliga och oväldiga och i den händelse det blev ”nya majoriteter” i Riksdagen skulle de  ha bekymmer att ersätta hela statsapparaten med lydiga apparatchiks. 🙂 På samma sätt var de lönemässigt oberoende genom generös och kollektiv lönesättning som premierade senioritet…

I Sverige har vi kunnat observera hur Postverket privatiserats (vilket ännu inte hänt US Mail), Televerket likaså. Avregleringar har vi sett i taxinäringen, telefoninäringen, energinäringen – och nu senast upplöstes apoteksmonopolet… Sakta men säkert har dessa fasta strukturer förflyktigats. Stora statliga företag har delats, sålts ut och på andra sätt försatts i konkurrens på en marknad tillsammans med andra aktörer.

Skolan, å sin sida,  har genomgått en tvåstegsseparation från sin historiska moder, nationalstaten. Först klipptes navelsträngen: kommunalisering. Sedan genomfördes en pseudomarknadsutsättning via friskolereformen. Det tredje steget: fri marknad (fri prissättning och diversifierat kvalitetsutbud, som i en normal marknad) dröjer och kanske helt uteblir.

Oaktat detta verkar nu skolan i en slags marknad. Vi har inte längre ens en skola. Monoliten ”skolan” har ersatts. Den finns inte mer. Nu finns ”skolor”. Nu finns en kunskapsmarknad, eller ett förstadium till en kunskapsmarknad där elever och föräldrar kan välja mellan skolor med olika profiler, pedagogiska idéer och kunskapsinnehåll. Skolan genomgår därmed en dekonstruktion, den fragmenteras, transformeras, upplöses i heterogena beståndsdelar och förflyktigas. Vi går från entydighet, till mångtydighet. Från statiskt, stabilt tillstånd till brådstörtad förändring – sett över säg 50 år.

Konsekvenser

Dagens situation får en rad konsekvenser som vi ännu inte riktigt kan överblicka. Sannolikt får dock marknadsanpassningen effekter på hur elever sprider sig till olika skolor. Där kan man tänka sig att en effekt blir en ökad homogenisering av eleverna på de olika skolorna, när det gäller sådana saker som föräldrarnas utbildnings- och inkomstnivå, exempelvis. Jag har ingen aktuell undersökning kring detta men utgår ifrån att det är beforskat. Någon som har en länk?

Christian Lundahl beskriver i sin bok ”Varför nationella prov?” (2009)  hur den nya marknadsanpassade skolan lett till att de nationella proven nu fått ny relevans och användbarhet för staten. Provet blir ett direkt, operativt instrument att styra och kontrollera skolorna med. (Kursplaner och betygskriterier kan skolorna tolka olika, men det nationella provet operationaliserar statens kunskapssyn och tydliggör kursplanernas innebörd. Och prov styr – inte bara elever utan också lärare.) För ironiskt nog så tar staten initiativ till en avreglering, men när man ser hur kontrollen glider en ur händerna stramar man upp kursplanerna ”med tydligare kunskapskrav”, utökar antalet nationella prov och ger nya kontrolluppdrag till Skolinspektionen.

En annan tänkbar konsekvens rör marknadsanpassningen av lärarna och av betygsättningen. Man kan väl föreställa sig att skolor som är framgångsrika kan anställa bättre lärare ? Det kan ju också få som effekt att man får en utslagning bland lärare som tidigare egentligen inte funnits. Vissa lärare kanske inte är anställningsbara längre? I bästa fall blir detta en utrensning av de eventuella rötägg som finns därute. Men i värsta fall kan det leda till ett förytligande. Tänk, till exempel, om  unga och vackra lärare är mer populära än pedagogiska och kunniga?

Betygsättningen kan ju också bli ett lockrop för skolorna. Om man vill ha nöjda elever kan det inte då vara frestande att ge dem höga betyg?

En lustig konsekvens av den pseudomarknadsanpassning som skolan nu verkar i är att skolor inte går omkull i någon större utsträckning – även om det nu börjar hända. En skola som går i konkurs är ju en lite annan sak än när en bilverkstad går i konkurs, eftersom det kan få tydligt negativa konsekvenser för en ung människa. En elev kan ju i värsta fall hamna efter ett helt skolår. Samtidigt ska vi ha klart för oss att kreativ destruktivitet är en inre del av marknadsekonomin. Det är en mekanism som är lika oundviklig som nödvändig.

Vad göra?

Berman skriver i sin bok om olika strategier som folk tagit till för att försöka hantera det moderna samhällets föränderliga kraft. Han räknar upp en rad misslyckade sätt t.ex. förnekelse, nostalgi, eller förhoppningen att religionen ska frälsa oss. I bokens slut skriver han:

Att vara modern är… att uppleva det personliga och sociala livet som i en strömvirvel, att finna sin värld och sitt jag i ständig upplösning och förnyelse, kluvenhet och motsägelse; att ingå i ett universum där allt som är fast förflyktigas. Att vara modernist är att på något sätt göra sig hemmastadd i denna strömvirvel, att göra dessa rytmer till sina egna, att röra sig inom dess flöden på jakt efter de former av verklighet, skönhet, frihet och rättvisa som dess glödande och farofyllda ström ger utrymme för (s. 332-333)

Relaterad läsning

The Market for Lemons

Tragedy of the Commons

Principal-agent theory

5 kommentarer

Filed under Boktips, Internationellt, Kreativitet, Kritik, Skola, Spekulativ, Teoribildning, Undervisning, Utbildning

Den gyllene medelvägen

Min morfar, Rikard Kupper,  jobbade som läroverksadjunkt vid Försvarets läroverk (FL) senare Försvarets gymnasieskola (FGS) under i princip hela sin karriär (1950-1982). Han var en mycket skicklig lärare och väl insatt i sin tids pedagogik, betygssystem och ämnen. Jag har en av hans böcker Psychology in Education (1940) av Herbert Sorenson. (Utöver att varje sida har viktiga partier understrukna och diverse marginalanteckningar så finns också ett urklipp fästat med ett gem, enligt datering är det  från 8 augusti 1952. Källan anges i blyerst som ”Tidn. Uppsala”. Jag ska återkomma till det urklippet en annan gång. :-))

Sorensons bok och min morfars anteckningar är en källa till mycket kunskap om utbildningspsykologi. Det är svårt att välja i denna skatt men jag tänkte nu främst ta upp vad som skrivs om progressiv pedagogik kontra traditionell pedagogik på sidorna 415-419. En av anledningarna till valet är att jag själv blev väldigt förvånad över hur modern och upplyst denna bok är… Den är trots allt 70 år gammal.

Jag vill, som sagt, ge ett  smakprov. Först om vad som kännetecknar aktivitetspedagogik (progressiv pedagogik):

Progressive educators insist that education consists of much more than the acquisition of facts and even that, besides acquiring many other values, children actually learn more facts under project, activity, and purposing method than under more traditional type of teaching. (s. 416)

Traditionell pedagogik beskrivs så här:

Some fundamental differences exist between the more common traditional type of teaching and the newer methods that have been designated as activity methods. The traditional method is more formal and systematic. The work is divided into definite courses, or subjects. Lessons are assigned, and formal recitations and examinations are considered very important. The program is carefully planned and diligently followed, with a specific time and place for each subject. Drill, review and systematic study are stressed, and such terms as thoroughness, mastery, habit, skill and knowledge are used to describe the objectives and outcomes. The teacher is conspiciously in control, and the work usually centers in the content of textbooks.

Progressiv pedagogik beskrivs så här:

The activity school is less formal and lays stress on activities and projects that are lifelike and and appeal to the pupils’ natural interests. The teacher is in control but less conspiciously so, being less master than the traditional schools and more guide and helper. During the course of the school day the students are engaged in units of work, and in projects, and take excursions; and the aim is to acquire abilities, knowledge and skills through these projects and activities instead of reading assigned pages in a text or working the next 10 problemsin an arithmetic assignment. Students under the activity method will have a school garden; do school banking; audit school accounts; and through series of units and activities, gain the skills and abilities that are acquired more directly in the formal study stressed in the more traditional school.

In the philosophy of the activity scholl, terminology is quite different from that of the traditional school. Instead of stressing drill, thoughness, and discipline, the terms employed are interest, purpose, attitude, learning in a natural situation, and learning psychologically rather than logically. Exponents of the activity method state that education is much more than acquisition of facts and skills and is more concerned with the development of interests, initiative, the desire to learn, and personal qualities conducive to living successfully with one’s fellow man. (s. 417)

Sedan diskuterar Sorenson en del av den kritik som progressiv pedagogik fått. Bland annat kommer han in på att den progressiva metoden inte ser till att essentiella kunskaper lärs. Det vill säga man gnuggar inte de kunskaper som de flesta anser att alla ska kunna. Sorenson nämner också annat men han kommer till en ganska fantastisk slutsats:

[N]o given principle of learning or educational method has a monopoly on effectiveness. It is thus best to enrich the experiences of the students as far as possible by utilizing all accepted methods.

Jag önskar att det ovanstående vore en självklarhet för alla. Det är det inte i min erfarenhet. Pedagogiska trender kommer och går. Profeter likaså. Allt för ofta svänger pendeln för kraftigt och man glömmer bort den gyllene medelvägen. Kanske är dock övertygelserna starka i skolan just för att många lärare går in med själ och hjärta i sitt arbete? Det kanske är svårt att vara balanserad och engagerad samtidigt?

3 kommentarer

Filed under Boktips, Debatt, Empiriska studier, Internationellt, Kreativitet, Kritik, Lärande, Skola, Undervisning, Utbildning

Med makt och myndighet

Jesus kallas ibland ”didaskalos” (mästare, lärare på grekiska) i Nya testamentet. Tomas Kroksmark skrev för många år sedan en bok med den titeln. Det var en bok om Jesu undervisningskonst. Kroksmark skriver om Jesu undervisningskonst så som den framträder i Nya testamentet och om de metoder han använder sig av. Han är ju känd för sina liknelser, men använder sig också av många andra metoder.  Alla som vill undervisa ”med makt och myndighet” kan ju ha glädje av boken. 😉

Lämna en kommentar

Filed under Boktips, Motivation, Skola, Undervisning

Scaffolding – en lathund

Scaffolding (”stöttat lärande”) är ett begrepp som kommer från Lev Vygotskij och Jerome Bruner, båda inflytelsrika forskare inom inlärningspsykologi.

Scaffolding handlar om alla de åtgärder som en lärare kan vidta för att stötta en elevs lärande.

….

Allmänt sett kan man tillämpa scaffolding i alla delar av lärandet:  Du kan stötta lärandet genom att välja problem och uppgifter som är intressanta. Du kan stötta genom att tydliggöra lärandemål. Du kan stötta genom att strukturera uppgiften. Du kan stötta genom att följa upp och intressera dig för elevens arbete, problem och resultat. Och så vidare.

Sex steg i Scaffolding (”stöttat lärande”)
Nedan följer en lathund för scaffolding som jag översatt från denna e-bok. Modellen nedan finns också som instruktionsfilm. Se filmen först, sedan kan du (skulle jag tro) kunna ha glädje av lathunden. 🙂

1. Dela ett gemensamt lärandemål.

Diskutera vad som är målsättningen för kursen. Effekter: eleven förstår vad hon vill och vad kursen går ut på. Läraren förstår vad eleven har som lärandemål.

2. Diagnostisera eleverna.

Ta reda på vad de kan och inte kan. Vad de känner till och inte känner till. Detta behöver man inte göra med ett diagnostiskt prov utan kan göra mer informellt genom ett samtal.

3. Fokusera på hela lärandemålet.

Snegla på helheten (lärandemålet) under lärandets gång, men bryt ner lärandemålet i de delar (delfärdigheter, delmål, delkunskaper) du ser att lärandemålet består av. Jobba sedan del efter del tills eleven fått alla delar på plats.

4. Färdighetsstöd.

Var tillgänglig och hjälp till vid behov.  Ge ledtrådar och påpeka framsteg.

5. Avsiktsstöd.

Om eleven förlorar fokus eller börjar tillämpa strategier som inte är framgångsrika så ska läraren påpeka detta och hjälpa eleven att återfå fokus. Om eleven löser problem och uppgifter effektivt ska läraren undvika att intervenera.

6. Optimera stödet.

Intervenera när eleven hamnar i bekymmer. Låt henne vara om hon gör stadiga framsteg,

7. Demonstrera ‘expert modellen’.

Visa tydligt för eleven hur man utför färdigheten, eller hur en lösning (eller motsvarande) nås och ska se ut.

1 kommentar

Filed under Boktips, Lärande, Motivation, Teoribildning, Undervisning, Utbildning

Teorin om transformativt lärande

Lärande kan vara så många saker. Det kan vara att jag idag fick reda på att den spanske kungen också är kung av Jerusalem. Det kan vara att jag förstår en för mig ny teori. Det kan vara att jag genomgår en livskris som i grunden förändrar hur jag ser på mig själv och min tillvaro.

Det finns ju namn för allt. Så det första jag beskrev ovan kallas additivt eller assimilativt lärande, det andra för ackommodativt eller överskridande lärande, det tredje kallas transformativt lärande. Det var i alla fall vad jag trodde tills jag stötte på teorin om transformativt lärande. Denna teori är något så spännade som en teori i vardande, en teori som håller på och utvecklas just nu.

Vad är då teorin om transformativt lärande?

Den transformativa lärandeteorin är en vuxenpedagogisk teori och den är först och främst en teori om hur vi skapar mening ur tillvaron. Teorin menar att människor för att förstå sin omvärld skapar system av förklaringar och teorier. Dessa system eller ”berättelser” (mitt begrepp) är vår förståelse och modell av tillvaron. Den ”berättelse” vi bär runt på konfronteras ideligen med nya erfarenheter. Vanligtvis inlemmar vi de nya erfarenheter i den befintliga ”berättelsen”, mera sällan så sätts hela ”berättelsen” i gungning och ett nytt, mer omfattande och mer komplext system tar dess plats.

Teorin om transformativt lärande är uppenbarligen starkt påverkad av Bruner (som diskuterats här och här). Bruner talar om lärandet som en meningsskapande process. När Bruner tittar på denna meningsskapande processen ser han hur vi alla strävar att kunna skapa och utbyta mening. Det vill säga att vi vill kunna begripliggöra och prata om upplevelser –  att vi vill kunna förstå och utbyta sammanhängande berättelser och meningsfull information. Vi gillar få ordning på saker och ting, vi gillar när saker hänger ihop. 🙂  Vi vill inte ha lysryckta informationsbitar – vi vill ha berättelser, modeller, regelbundenheter och lagar.

Vi människor bygger alltså meningsskapande system (”berättelser”), snarare än memorerar enskildheter. Vi har svårt att komma ihåg något som inte har en betydelse i ett större sammanhang, helt enkelt. Meningskapandet är dock inte enbart ett allmänt flummigt påhittande av förklaringar och godtyckliga berättelser om hur saker och ting hänger ihop. Nej, vårt medvetande är ju också utrustat med förmågan att kunna reflektera över kvaliteten, pålitligheten och värdet hos olika typer av information. Vår hjärna är kapabel till epistemiskt tänkande (epistemic cognition, Kitchener, 1983).  Vi kan, så att säga, tänka kring hur vi skapar mening. Vi kan iaktta denna process och uttala oss om vilket sätt att skapa mening som är mer rimligt, adekvat eller lämpligt än ett annat.

Och eftersom vi kan ställa oss utanför kan vi se mönster i hur förändringar av ”berättelser” går till. Dessa mönster kan vi sedan göra till pedagogiska metoder. Ett exempel på en metod som vi kan hämta från den transformativa lärandeteorin är metoden att analysera kritiska incidenter, (CIT).

Detta är bara en lite glimt av teorin om transformativt lärande. Framträdande forskare av teorin i dagens läge är Jack Mezirow, Kelly McGonigal (länken öppnar en pdf-fil) och Patricia Cranton. Länkarna här bredvid innehåller mycket intressanta detaljer om hur teorin om transformativt lärande ser på allt från lärarroll till stoff. Mycket nöje. 🙂

Jag är nu jättesugen att läsa vidare om transformativt lärande. Lena Wilhelmssons ”Transformativt lärande – en teori som tar ställning” ur boken Lärprocesser i högre utbildning finns på önskelistan. Någon som läst den eller har några andra tips och idéer?

2 kommentarer

Filed under Boktips, Empiriska studier, Hjärnan, Kreativitet, Lärande, Skola, Teoribildning

Ledarskap i klassrummet

En lärare ska också vara en ledare. Det låter kanske självklart, men kravet på att ha en medveten ledarstrategi och en stark inre motor har ökat över decennierna. Att behålla denna inre kraft är ibland svårt, eftersom man är ensam i klassrummet. Situationen ställer krav på ledarens självständighet och goda omdöme som nästan kan betrakta som unika för arbetslivet. Det går inte att lyfta på luren och ringa efter råd i en knivig situation. Ledarskapet pågår i presens. Du står där. Det händer. Agera, inte agera? Hur?

Christer Stensmo har skrivit en bra bok  Ledarstilar i klassrummet.  Enligt Stensmo kan lärarens ledarskap beskrivas med hjälp av en rad olika kategorier. I hans genomgång av ledarskapet i klassrummet framträder fem tydliga arbetsuppgifter:

  1. Kontroll
  2. Motivation
  3. Gruppering
  4. Individualisering
  5. Planering

Kontroll är en process. Det är alla mått och steg som läraren tar för att försäkra sig om att elevernas klassrumsbeteende är i överensstämmelse med de mål, förväntningar eller motsvarande som skolan, lärarna, föräldrarna eller eleverna själva har för verksamheten i skolan.

Motivation är de processer som sätter människor i rörelse mot bestämda mål. Målen kan finnas både inom och utanför människan. Finns de inom människan äger hon sina egna mål och strävar efter dem av t.ex. behovsskäl. Finns de utanför människan är de ofta av typen belöningar eller vinster, eller undvikande av hot.

Gruppering är lärarens val av metoder för att organisera och utföra arbetet. Delas elever in i klasser, dyader, triader, enskilt, etc.? Blandas grupperna med avseende på ålder, kön, kunskaper eller liknande? Hur utvecklas de över tid?

Individualisering är ett centralt tema i läroplanerna (Lpo 94/Lpf 94) där det heter att undervisningen ska ”utgå från varje enskild elevs behov, erfarenheter och tänkande”. Individualisering kan innebära anpassning av uppgifternas tidsramar, innehåll, arbetssätt eller anpassning till elevens förutsättningar eller användandet av olika sorters stödinsatser.

Planering är den arbetsuppgift som håller ihop de övriga. Planering kan innefatta undervisningens form och innehåll samt det sociala livet i klassrummet och andra pedagogiska rum.

Med utgångspunkt från de ovan nämnda kategorierna går Stensmo sedan igenom en lång rad pedagogiska utgångspunkter och deras metoder för ledarskap. Han har kapitel om Watson och Skinner och beskriver några av deras tillvägagångssätt, t.ex. beteendemodifikation. Stensmo har kapitel för Canter (assertive discipline), Kounin, Dreikurs, Glasser (en till) och Gordon.

Jag återkommer inom kort med fler detaljer. 🙂

Lämna en kommentar

Filed under Boktips, Lärande, Ledarskap, Skola, Undervisning, Utbildning