Category Archives: Hjärnan

The Nature of Learning

OECD har gett ut en bok om pedagogisk forskning. Den heter The Nature of Learning – using research to inspire practice. Boken är en antologi där varje kapitel söker sammanfatta några av de mest framträdande rönen inom områden som kognitionsforskning, motivationsforskning, neurologisk forskning, forskning kring formativ bedömning, samt forskning om samarbetsinlärning, IT i undervisningen, undersökande arbetssätt, autentiskt lärande och ett kapitel om hur forskningsrön kan implementeras i skolan

Boken inleds också med en historisk tillbakablick över hur vi förstått lärande över tid och den avslutas med ett kapitel där framtidvägar pekas ut. Det här är således en bok som försöker presentera en sammanhängande helhet.

Detta är en välskriven bok. Det är en påkostad bok. Den griper över flera intressanta ämnen och ger en aktuell bild av läget inom en rad olika forskningsområden. De som säger att pedagogik är flum och det inte finns påtagliga resultat, eller resultat som går att använda får mycket att tänka på.

Jag tänkte lyfta några avsnitt som jag tyckte var intressanta.

New millenium learners

Det nya årtusendet har fört med sig en explosion av vetande och former för informationsspridning. Barn och ungdomar navigerar i ett helt annat informationslandskap än tidigare generationer. Den nya tekniken öppnar upp nya vägar för lärande och för undervisning. Dessutom har forskningen om hur lärande går till blivit mer grundad på föreställningen om eleven (människan) som en aktiv resenär i detta informationlandskap. Vi är nu eniga om att förmågan att bygga sammanhang och egen förståelse är en hörnsten för lärande. Människan är meningskapande och förmögen att reglera sitt eget lärande!

Förkortningen CSSC säger en del om var vi hamnat. Lärandet är ”Constructive, Self-regulated, Situated (dvs kunskaps bör förstås i sitt sammanhang snarare än dekontextualiserat) och Collaborative. Vi föreställer oss alltså lärande idag som en meningsskapande, inifråndriven, kontextualiserad process – där målet är att eleven utvecklar en adaptiv förmåga. Dvs. förmågan att flexibelt kunna tillämpa det man lärt i nya situationer. (s.45). Att utveckla en adaptiv förmåga bygger på att man får möjlighet att utveckla strategier för att styra sin motivation och en tilltro till den egna potentialen.

Detta ska dock inte tas som intäckt för att eleven ska forska och lämnas på egen hand. Eleven ska få möta lämpliga modeller i undervisningen, och coachas och instrueras av läraren. Det handlar om att läraren ska erbjuda ”guided discovery learning” (s.53). Detta ger möjlighet för ”expressive outcomes” och intended outcomes. Dvs. läraren kan få ut det lärande som eftersträvas samtidigt som oväntade och individuella former för lärande också ges utrymme.

Förnuft och känsla

Att känslolivet måste aktiveras för att man ska kunna tala om motivation, kanske inte är så självklart. Jag tycker Monique Boekaerts får till det rätt bra i kapitel fyra när hon skriver:

”Emotion” refers to a wide range of affective processes, including feel- ings, moods, affects and well-being. Traditionally, the term has been reserved for the six primary emotions: joy, sadness, anger, fear, surprise and disgust. Many educational psychologists would also include “secondary emotions”, such as envy, hope, sympathy, gratitude, regret, pride, disappointment, relief, hopelessness, shame, guilt, embarrassment and jealousy. Frijda (1986) argues that emotions have two major functions. first, they give high priority warn- ing signals that interrupt ongoing activities and inform us that we are facing a highly valuable or threatening situation. This produces an increased level of arousal, alerting us that something needs our immediate attention.

Hennes slutsatser är att elever känner sig angelägna att engagera sig i lärandet när de känner sig kompetenta och ser en tydlig koppling mellan ansträngning och utveckling. Hon menar att dessa saker underskattats i undervisningen och att lärare skulle undersöka vilka föreställningar eleverna har runt sin egen kompetens och hur de upplever att deras motivation fungerar och vara förberedd på att hantera de elevers föreställningar som är kontraproduktiva för lärande.

Återkoppling och lärande

Dylan Wiliam har ett kapitel. Där utvecklar han sina tankar om det positiva med formativ bedömning, tydliggjorda lärandemål och användbar återkoppling.

Wiliam är en övertygande person. Han vinner ens intresse och har en stark personlig utstrålning. Se gärna hans filmade föreläsning på norska Utdanningsdirektoratets hemsida. (Klicka länken längre ned på den länkade sidan för att se filmen.)

Han är ju annars bekant för en rad artiklar om formativ bedömning och hans pekar ut fem framgångsfaktorer ”key strategies” (s. 135 ff):

1. Clarifying, sharing and understanding learning intentions and criteria for success.

2. Engineering classroom activities that elicit evidence of learning.

3. Providing feedback that moves learners forward.

4. Activating students as instructional resources for one another.

5. Activating students as owners of their own learning.

Lärande med IT och problembaserade metoder

Några av de sista kapitlen behandlar IT och projekt och problemabaserade metoder och ett handlar om det sociala arvet. Slutsatserna är att IT inte är en universalmedicin utan måste inympas i utbildningen – inte som leksak, utan som ett medvetet inslag i undervisningen. Kapitlet behandlar hur man bäst kan utforma IT-baserat stöd för undervisning så att man optimerar elevens kognitiva förutsättningar och dylikt. Ämnet är relevant men det jag saknar är ett mer praxisnära perspektiv. Det man som lärare funderar på är ju de elever som lätt kan driva i väg från skolarbetet in i lek och chatt och filmtittande via sin dator. IT kan i värsta fall fungera som ett kamouflage och dölja att eleven inte är engagerad i skolarbetet. Därför är det viktigt, i min erfarenhet, att tänka mycket på ledarskap, uppföljning och återkoppling om man som lärare tänker jobba med datorer i klassrummet.

De problembaserademetoderna är ju som bekant intressanta. Särskilt spännande verkar ju ”design-based methods” vara, där elven har som uppgift att designa eller skapa något och i dessa sammanhang får tillfälle att använda kunskaper från olika ämnen. Dessutom är det alltid stimulerande för människor, skulle jag tro, att ges utrymme till att jobba med något som ger ett påtagligt resultat, till exempel designa och bygga en robot. Vad mera är får man tillfälle att möta ”loopen” en företeelse som inte alltid finns i skolan, men som så gott som alltid finns i arbetslivet. Skapande arbete är alltid en iterativ process. Man blir aldrig färdig. (s. 206ff)

Det som dessutom understryks i avsnittet om problembaserade metoder är att de ska vara noggrant uttänkta och uppstyrda. Det är ingen idé att låta eleverna valsa runt i ett planlöst sökande efter information. Uppgiften ska vara utformad så att eleverna får stöd eller återkoppling då de glider från målet. Det här med struktur och styrning saknades, tycker jag, när jag minns hur man pratade om PBL och ”forskning” som pedagogiska metoder i slutet på nittiotalet.

Slusats?

Det finns mycket som händer samtidigt inom pedagogisk forskning. Tack och lov! Det är mycket som är spännande och löftesrikt. Det är skönt att se att flera olika tankar och inriktningar kan få existera på lika villkor samtidigt. Det är ganska jobbigt när en -ism tar över och blir ”inne” och tränger ut allt annat, så att man hamnar i ett antingen-eller.

Svårigheten är väl dock att det kan vara hart när omöjligt för en enskild lärare att jobba medvetet och initierat med IT och med 1-1 klassrummet, med problembaserade metoder och med formativ återkoppling, med metakognition och motivationsstöd… på en och samma gång. Bara att hålla sig à jour med rönen och att sedan praktiskt sett bli förtrogen med metoder och tillvägagångssätt inom en eller två av dessa fält tar ju en stund…

Annonser

1 kommentar

Filed under Boktips, Empiriska studier, Hjärnan, IT, Kreativitet, Motivation, Skola, Teoribildning, Undervisning, Utbildning

”En sak i taget”

Jag gillar Alfons Åberg. Alfons pappa säger i en av böckerna ”en sak i taget”. En gammal visdom skulle jag tro. Professor Daniel Willingham har gjort en ny film om multitasking. Den är värd att se och kommer säkert att leda till en och annan avvikande uppfattning. Jag tror dock att han har rätt. Frågan är hur man ska sluta med multitasking. Det är ju så kul. 🙂

Lämna en kommentar

Filed under Debatt, Empiriska studier, Hjärnan, Intelligens, Internationellt, IT, Lärande, Skola, Teoribildning, Uncategorized

Teorin om transformativt lärande

Lärande kan vara så många saker. Det kan vara att jag idag fick reda på att den spanske kungen också är kung av Jerusalem. Det kan vara att jag förstår en för mig ny teori. Det kan vara att jag genomgår en livskris som i grunden förändrar hur jag ser på mig själv och min tillvaro.

Det finns ju namn för allt. Så det första jag beskrev ovan kallas additivt eller assimilativt lärande, det andra för ackommodativt eller överskridande lärande, det tredje kallas transformativt lärande. Det var i alla fall vad jag trodde tills jag stötte på teorin om transformativt lärande. Denna teori är något så spännade som en teori i vardande, en teori som håller på och utvecklas just nu.

Vad är då teorin om transformativt lärande?

Den transformativa lärandeteorin är en vuxenpedagogisk teori och den är först och främst en teori om hur vi skapar mening ur tillvaron. Teorin menar att människor för att förstå sin omvärld skapar system av förklaringar och teorier. Dessa system eller ”berättelser” (mitt begrepp) är vår förståelse och modell av tillvaron. Den ”berättelse” vi bär runt på konfronteras ideligen med nya erfarenheter. Vanligtvis inlemmar vi de nya erfarenheter i den befintliga ”berättelsen”, mera sällan så sätts hela ”berättelsen” i gungning och ett nytt, mer omfattande och mer komplext system tar dess plats.

Teorin om transformativt lärande är uppenbarligen starkt påverkad av Bruner (som diskuterats här och här). Bruner talar om lärandet som en meningsskapande process. När Bruner tittar på denna meningsskapande processen ser han hur vi alla strävar att kunna skapa och utbyta mening. Det vill säga att vi vill kunna begripliggöra och prata om upplevelser –  att vi vill kunna förstå och utbyta sammanhängande berättelser och meningsfull information. Vi gillar få ordning på saker och ting, vi gillar när saker hänger ihop. 🙂  Vi vill inte ha lysryckta informationsbitar – vi vill ha berättelser, modeller, regelbundenheter och lagar.

Vi människor bygger alltså meningsskapande system (”berättelser”), snarare än memorerar enskildheter. Vi har svårt att komma ihåg något som inte har en betydelse i ett större sammanhang, helt enkelt. Meningskapandet är dock inte enbart ett allmänt flummigt påhittande av förklaringar och godtyckliga berättelser om hur saker och ting hänger ihop. Nej, vårt medvetande är ju också utrustat med förmågan att kunna reflektera över kvaliteten, pålitligheten och värdet hos olika typer av information. Vår hjärna är kapabel till epistemiskt tänkande (epistemic cognition, Kitchener, 1983).  Vi kan, så att säga, tänka kring hur vi skapar mening. Vi kan iaktta denna process och uttala oss om vilket sätt att skapa mening som är mer rimligt, adekvat eller lämpligt än ett annat.

Och eftersom vi kan ställa oss utanför kan vi se mönster i hur förändringar av ”berättelser” går till. Dessa mönster kan vi sedan göra till pedagogiska metoder. Ett exempel på en metod som vi kan hämta från den transformativa lärandeteorin är metoden att analysera kritiska incidenter, (CIT).

Detta är bara en lite glimt av teorin om transformativt lärande. Framträdande forskare av teorin i dagens läge är Jack Mezirow, Kelly McGonigal (länken öppnar en pdf-fil) och Patricia Cranton. Länkarna här bredvid innehåller mycket intressanta detaljer om hur teorin om transformativt lärande ser på allt från lärarroll till stoff. Mycket nöje. 🙂

Jag är nu jättesugen att läsa vidare om transformativt lärande. Lena Wilhelmssons ”Transformativt lärande – en teori som tar ställning” ur boken Lärprocesser i högre utbildning finns på önskelistan. Någon som läst den eller har några andra tips och idéer?

2 kommentarer

Filed under Boktips, Empiriska studier, Hjärnan, Kreativitet, Lärande, Skola, Teoribildning

Lärande och hjärnan

Tänkte börja titta lite närmare på ett intressant forskningsfält: hjärnforskning och lärande. Fältet kallas ibland ”brain-based education” eller ”neuroeducation”. Jag tänkte att senast jag läste något som utgick från rent neurologisk forskning var ett antal år sedan. Nya och förhoppningsvis betydelsefulla forskningsfynd borde ha kommit fram med tanke på den teknologiska utvecklingen, om inte annat… Dags att uppdatera sig således.

När jag började titta runt på nätet så snubblade jag (igen) över Daniel Willingham som (förstås) är insatt i ämnet. Från honom fick jag en portion kritiskt tänkande som jag ska ta med mig in i vidare läsning.

I filmen nämns några bra forskare. Jag hör Kurt Fischer, men kan inte urskilja de andra namnen. Någon som kan höra, eller rentav har ett lästips?

Lämna en kommentar

Filed under Hjärnan, Intelligens, Kritik