Category Archives: Lärande

Hattie – en föreläsning

För kritik av Hatties bok Visible learning. Läs detta.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Internationellt, Lärande

Synligt lärande

De flesta har väl nu hört talas om John Hattie och hans bok Visible learning.  Den bygger på 800 metaanalyser. Dvs på 800 sammanställda studier. Det förefaller helt enkelt vara fråga om en sammanställning av resultat från en imponerande mängd empiriska undersökningar.

Den som läser blir heller inte besviken. Resultat som att ”klassens storlek påverkar inte resulaten”, eller ”formativ bedömning har enorm inverkan på lärandet” hör till dem som lyfts fram . (En lista över de faktorer som enligt Hattie påverkar lärandet mest finner ni här.)

Resultaten har hittills tagits emot med stort intresse men det har inte hörts många kritiska röster. Det finns dock viktiga begränsningar i studien och i tillämpbarheten av studiens resultat. Detta är dock Hattie helt tydlig med i boken, men det verkar många läsare valt att förbise.

Begränsningar i Hatties studie (som han själv medger) är till exempel att han har förbigått effekter som ligger utanför skolan – så faktorer som social bakgrund är inte med även om de, så att säga, skulle kunna tänkas slå ut effekter som finns inom skolan (!). En annan begränsning Hattie medger är att han inte har värderat de ingående och underliggande forskningsmaterialet i termer av validitet (!).

När man läser lite av den kritik som ändå finns av Hattie så finner man också synpunkter på hur statistiken använts. Ett begrepp han använder för att visa på sina resultat är det statistiska begreppet effektstorlek. Begreppet används som mått på olika faktorers påverkan. Allt med en effektstorlek under 0,4 får inte vara med och räknas inte som en meningsfull effekt. Klasstorlek har effektstorlek 0,2.

An effect size of 0.2 means that the difference between the two comparison groups (eg small classes and large classes) is 0.2 (20%) of a standard deviation of the test or measurement scores. Much depends, therefore, on the quality of the research studies in the various meta-analyses. If the sample is large and random (hence increasing the validity and reliability of the measurement), a “small” effect size is of considerable significance. On the other hand, large effect sizes from small samples are meaningless at best and positively dangerous when lumped together with other studies to produce an “average.”

Andra begränsningar som Hattie pekar på är att resultaten kanske inte går att tillämpa i klassrummet och att man inte ska blanda ihop ”correlation with causation”. Det vill säga: bara för att det finns ett statistiskt samband betyder inte att det ena ger det andra. Resultaten kan bero på en annan variabel eller grupp av variabler och att den funna korrelationen, t.ex. att återkoppling är korrelerat med lärande kanske inte betyder att återkoppling ger lärande.

Jag säger därmed inte att Hatties fynd är fel, men det kan vara tveksamt att betrakta vetenskapliga resultat som en brinnande buske. Allt som är sant, är ju sant under vissa förutsättningar. Känner man inte till dem kan det lätt bli fel.

6 kommentarer

Filed under Debatt, Kritik, Lärande, Undervisning, Utbildning

Kritik av formativ bedömning

Science exists, moreover, only as a journey toward truth. Stifle dissent and you end that journey.

– John Polanyi, Nobelpristagare i kemi

I min värld och i min uppfattning har det här med formativ bedömning varit ganska oproblematiskt. Att ge eleverna återkoppling har alltid varit nåt jag gjort och nåt mina kollegor gjort. Jag har sett det som ett av många sätt att se eleverna och försöka påverka deras lärande i en positiv riktning – mot ökad självkänsla och ökad autonomi. För mig har det rört sig om att prata med dem om ämnen som intresserar dem och att låta dem få utlopp för egna hobbies och liknande i undervisningen. Det har också rör sig om att reagera på det de gör – d.v.s. att visa för dem att deras handlingar och tankar är viktiga för mig. Sedan har det förstås rört sig om en återkoppling kring deras kunskapsutveckling, hur de griper sig an arbetet i skolan, vad de åstadkommer och lär sig – och hur de kan komma vidare.

Det är framförallt återkoppling som det talats mycket om de senaste åren när man talat om ”formativ bedömning”. Att ge eleverna en återkoppling som relaterar till vad de åstadkommit (feedback), hur det åstadkomna förhåller sig till målen (feed-up) och vad de ska göra för att utvecklas (feed-forward). De parentetiska termerna är hämtade från Hattie & Timperly. Dylan Wiliams modell har jag refererat tidigare (är det inte mycket Vygotskij över den för övrigt?)

Återkoppling till eleven är dock bara ena sidan av formativ bedömning: att elevens lärande ger upphov till att man kan informera eleven om vad hon bör göra för att utvecklas. Den andra sidan av formativ bedömning är att elevernas lärande (bland annat deras arbetsprestationer och resultat) ger upphov till information om hur undervisningen kan anpassas, förändras och förbättras. Och läser man Hattie noga, som egentligen är ganska vag kring vad formativ bedömning är, så är det denna formativa utvärdering som är den riktigt viktiga… 

John Hattie och Dylan Wiliam har alltså visat på starka korrelationer mellan formativ bedömning och lärande. Men begreppet tycks ha fått en smalare tillämpning än det begrepp som beskrivs… Och är begreppet tydligt egentligen? Det verkar ju inkludera en lång grad olika processer och några rena metoder verkar den inte erbjuda. 

En mer realistisk bild av formativ bedömning börjar nu inställa sig då det börjar komma kritik av de höga effekttal som Hattie och Wiliam påstår att formativ bedömning ger. En sådan kritik finns i Invisible learnings som jag länkade till nyligen, men också i Randy Elliot Bennets Formative Assessment: a critical review, publicerad i Assessment in Education: Principles, Policy & Practice.

Bennet skriver att formativ bedömning som ett fenomen som lider av flera problem som måste åtgärdas eller områden som bör utvecklas för att metodernas fulla potential ska kunna realiseras. Bennet hävdar bland annat att:

  1. Begreppet formativ bedömning saknar en fungerande definition. Väldigt många olika metoder och tillvägagångssätt ryms i begreppet.
  2. Man har inte vägt in hur ett visst ämne kan använda formativ bedömning utan utgått från allmängiltiga principer för återkoppling och det finns de som menar att vad som utgör meningsfull återkoppling är ämnes- eller områdesberoende. Detta har inte hanterats i tillräckligt stor utsträckning.
  3. Svag mätsäkerhet i de effektstudier som gjorts.
  4. Den tidsåtgång som tillvägagångssättet genererar har inte vägts in då man värderat formativ bedömning. Det tar tidför läraren att bli förtrogen med de metoder som formativ bedömning kräver och den ämnesanalys som återkopplingen kräver.
  5. Och även om det finns befogat stöd för att formativ bedömning ger gynnsamma effekter på lärandet så är fenomenet för odefinierat och obeforskat för att man enkelt ska kunna säga att alla de metoder som kallas formativ bedömning har gynnsamma effekter.
  6. Dessutom är de stora effektnivåerna (som formativ bedömning påstås ha) suspekta givet de brister som man kan finna i den underliggande vetenskapliga bevisningen.
  7. För att formativ bedömning ska leverera gynnsamma resultat tarvas forskning om ämnesspecifik formativ bedömning.
  8. och så vidare

Om formativ bedömning (eller andra pedagogiska idéer, för övrigt) ska kunna utvecklas till redskap som får genomgripande effekter i skolan behöver de prövas, diskuteras och beforskas. Diskussionen om de pedagogiska rönen måste hållas öppen och bra tillämpningar av formativ bedömning måste skiljas från de dåliga.

Kanske kan inte vetenskapen heller ge oss färdiga verktyg, utan snarare idéer och koncept som kan inspirera oss i skolan att pröva nytt eller att försöka utveckla vår praktik?

1 kommentar

Filed under Bedömning, Debatt, Empiriska studier, Lärande, Teoribildning, Undervisning

De gamla grekerna

Kom att tänka på de gamla grekerna, efter ha läst om lokal pedagogisk planering (LPP). Det slog mig att Aristoteles skulle nog ha gillat LPP. Han trodde på övning, organisation, planering och en rationell regimentering av eleven utifrån förnuftsgrundade utgångspunkter. Aristotelisk pedagogik handlar därmed om förnuftets förmåga att föregripa och staka ut vägar till lärande.

Sokrates däremot hade nog aldrig kunnat relatera till föreställningen om att utbildningen ska planeras. I hans tänkande är dialogen främst – och ur dialogen springer ju ofta det oväntade och osedda. Samtal avslöjar skillnader, uppenbarar nya perspektiv och får det osedda att träda fram ur skuggorna. Detta går också att beskriva som dialogens syfte. Genom den sokratiska dialogens frågor ska eleven kanaliseras till upptäckter om världen och sig själv, upptäckter som kanske läraren inte själv ens har gjort.

Idag betonas vikten av tydliga mål, och det är av allt att döma klokt och välgrundat. Jag tror dock att Sokrates har minst lika rätt då han säger att utbildning måste börja i elevens egna behov. För vad är mål om eleven inte har behov att ta sig till dem.

Lämna en kommentar

Filed under Debatt, Lärande, Skola, Teoribildning, Undervisning

Svartvit värld?

Alla pedagogikens svartvita dikotomier tär lite på mig: yta/djup, yttre/inre motivation, kvantitativ/kvalitativ, formativ/summativ, katederpedagogik/eleven i centrum, relativ bedömning/ målrelaterad bedömning…

Dessa ting är inte motsatser i en svartvit värld. De är problemkomplex som är djupt förenade på en massa förgrenande och komplexa sätt. Det går inte att renodla med mindre än att man ställer till det för sig själv som lärare.

  • Kvantitativa och kvaliativa dimensioner i lärandet samverkar och samspelar.När man kan något bättre än någon annan, kan man många gånger både mer och på ett annat sätt.
  • Förmågor utvecklas i en intim samverkan med ett innehåll. (Fordonskillarna har högre läsförmåga när texterna handlar om bilar, exempelvis).
  • Motivation bildas i ett komplicerat samspel av inre drivkrafter och yttre stimuli och personlighet, förståelse och det omgivande sammanhanget. En människa kan vilja saker för att hon måste och aldrig märka att hon måste utan vara övertygad om att det var hennes fria val.

”Man kan inte göra kvalitativa bedömningar med poäng” har det ibland sagts mig. Jag finner detta mycket svårt att tro… Om vi har sju kunskapskvaliteter/ mål/betygskriterier/kunskapskrav så kan man ju ge vart och ett antingen värdet 0 eller 1. 0 för ”kan inte”, 1 för ”kan”.  Om eleven visar prov på alla sju kvalieterna får hon 7 poäng. Om hon visar prov på tre får hon tre, exempelvis.

Eller: du vill bedöma om hundra elevers läsförmåga är god. Tidsödande att fråga ut var och en av dem tills du är helt säker på i fall de har förstått texten på ett vettigt sätt. Ställ istället ett dussin frågor på ett pappersprov och ge ett poäng per rätt svar. Jämför sedan med resultatet för den elev som du satt enskilt med och det antal frågor hon fått rätt, då du ansåg dig förvissad om att hennes läsförmåga var god.

Vad värre är… All denna passion, alla denna brösttoner, all denna moralism. Om du gillar att föreläsa och gör det då och då… nej, då är du en gammal stöt som inte hängt med i det nya milleniets kunskapssyn… Om du nu jobbar med elevinflytande och har en informell ton i ditt klassrum, nej då är du en flumpedagog.

Jag vet inte vad jag ska göra åt det, men jag tycker jag ser en hel del svartvitt tänkande i pedagogiska sammanhang.

Det är konstigt att man kan vara så säker på att det finns en enda bra väg när  jag sett så många olika sorters lärare möta så många olika sorters elever och att det i denna mångfald och i all denna motsägelsefullhet finns så mycket som ändå funkar och blir rätt bra.

Nu är det senaste att allt blir bra om läraren är bra. En from förhoppning. Jag har sett bra lärare gå i väggen. Sett de som är dåliga klara sig. Det är inte enkelt, eller rättvist här i världen, i varje fall inte så ofta som vi skulle vilja. 😉

1 kommentar

Filed under Debatt, Kritik, Lärande, Motivation, Skola, Undervisning, Utbildning

”En sak i taget”

Jag gillar Alfons Åberg. Alfons pappa säger i en av böckerna ”en sak i taget”. En gammal visdom skulle jag tro. Professor Daniel Willingham har gjort en ny film om multitasking. Den är värd att se och kommer säkert att leda till en och annan avvikande uppfattning. Jag tror dock att han har rätt. Frågan är hur man ska sluta med multitasking. Det är ju så kul. 🙂

Lämna en kommentar

Filed under Debatt, Empiriska studier, Hjärnan, Intelligens, Internationellt, IT, Lärande, Skola, Teoribildning, Uncategorized

Den gyllene medelvägen

Min morfar, Rikard Kupper,  jobbade som läroverksadjunkt vid Försvarets läroverk (FL) senare Försvarets gymnasieskola (FGS) under i princip hela sin karriär (1950-1982). Han var en mycket skicklig lärare och väl insatt i sin tids pedagogik, betygssystem och ämnen. Jag har en av hans böcker Psychology in Education (1940) av Herbert Sorenson. (Utöver att varje sida har viktiga partier understrukna och diverse marginalanteckningar så finns också ett urklipp fästat med ett gem, enligt datering är det  från 8 augusti 1952. Källan anges i blyerst som ”Tidn. Uppsala”. Jag ska återkomma till det urklippet en annan gång. :-))

Sorensons bok och min morfars anteckningar är en källa till mycket kunskap om utbildningspsykologi. Det är svårt att välja i denna skatt men jag tänkte nu främst ta upp vad som skrivs om progressiv pedagogik kontra traditionell pedagogik på sidorna 415-419. En av anledningarna till valet är att jag själv blev väldigt förvånad över hur modern och upplyst denna bok är… Den är trots allt 70 år gammal.

Jag vill, som sagt, ge ett  smakprov. Först om vad som kännetecknar aktivitetspedagogik (progressiv pedagogik):

Progressive educators insist that education consists of much more than the acquisition of facts and even that, besides acquiring many other values, children actually learn more facts under project, activity, and purposing method than under more traditional type of teaching. (s. 416)

Traditionell pedagogik beskrivs så här:

Some fundamental differences exist between the more common traditional type of teaching and the newer methods that have been designated as activity methods. The traditional method is more formal and systematic. The work is divided into definite courses, or subjects. Lessons are assigned, and formal recitations and examinations are considered very important. The program is carefully planned and diligently followed, with a specific time and place for each subject. Drill, review and systematic study are stressed, and such terms as thoroughness, mastery, habit, skill and knowledge are used to describe the objectives and outcomes. The teacher is conspiciously in control, and the work usually centers in the content of textbooks.

Progressiv pedagogik beskrivs så här:

The activity school is less formal and lays stress on activities and projects that are lifelike and and appeal to the pupils’ natural interests. The teacher is in control but less conspiciously so, being less master than the traditional schools and more guide and helper. During the course of the school day the students are engaged in units of work, and in projects, and take excursions; and the aim is to acquire abilities, knowledge and skills through these projects and activities instead of reading assigned pages in a text or working the next 10 problemsin an arithmetic assignment. Students under the activity method will have a school garden; do school banking; audit school accounts; and through series of units and activities, gain the skills and abilities that are acquired more directly in the formal study stressed in the more traditional school.

In the philosophy of the activity scholl, terminology is quite different from that of the traditional school. Instead of stressing drill, thoughness, and discipline, the terms employed are interest, purpose, attitude, learning in a natural situation, and learning psychologically rather than logically. Exponents of the activity method state that education is much more than acquisition of facts and skills and is more concerned with the development of interests, initiative, the desire to learn, and personal qualities conducive to living successfully with one’s fellow man. (s. 417)

Sedan diskuterar Sorenson en del av den kritik som progressiv pedagogik fått. Bland annat kommer han in på att den progressiva metoden inte ser till att essentiella kunskaper lärs. Det vill säga man gnuggar inte de kunskaper som de flesta anser att alla ska kunna. Sorenson nämner också annat men han kommer till en ganska fantastisk slutsats:

[N]o given principle of learning or educational method has a monopoly on effectiveness. It is thus best to enrich the experiences of the students as far as possible by utilizing all accepted methods.

Jag önskar att det ovanstående vore en självklarhet för alla. Det är det inte i min erfarenhet. Pedagogiska trender kommer och går. Profeter likaså. Allt för ofta svänger pendeln för kraftigt och man glömmer bort den gyllene medelvägen. Kanske är dock övertygelserna starka i skolan just för att många lärare går in med själ och hjärta i sitt arbete? Det kanske är svårt att vara balanserad och engagerad samtidigt?

3 kommentarer

Filed under Boktips, Debatt, Empiriska studier, Internationellt, Kreativitet, Kritik, Lärande, Skola, Undervisning, Utbildning