Kategoriarkiv: Motivation

Ordet som försvann

Ingenstans i läroplanerna står det att undervisningen ska vara relevant. Ordet finns för all del med på sina ställen i kursplanernas kunskapskrav. Lite drygt 60 gånger nämns ordet i kunskapskraven:

Eleven väljer texter och talat språk från olika medier och använder på ett relevant, effektivt och kritiskt sätt det valda materialet i sin egen produktion och interaktion

Eleverna ska kunna visa relevant kunskap. Men undervisningen behöver inte följa detta krav. Nä, ingenstans står det att undervisningen ska vara relevant.

Är inte det lite märkligt? Särskilt med tanke på att en av de vanligaste frågor ungdomar har kring det de ska lära sig handlar om vad det är till för: ”varför ska jag lära mig det här?”

Jag har tillbringat de senaste 25 åren i skolvärlden, på ett eller annat sätt. Om jag ska spetsa till det har jag på den tiden lärt mig två saker. Den första är att den goda viljan är väldigt viktig, att som lärare behöver man vilja det bästa för sina elever. Man behöver gilla dem. Vilja dem väl. Den andra är att eleven behöver uppfatta lärandet som relevant, de behöver känna att det är intressant, värt att veta och att det som händer i skolan relaterar till dem, som individer (och människor).

Begreppet relevant är kanske lite förföriskt? Och samtidigt undanglidande? Men jag tänker först på Rousseau, som låter Émile få olika inbjudningar i korta brev. Émile lyckas inte läsa dem och när han sedan får dem lästa för sig inser han att han missat ett kalas eller en spännande utflykt. Är det relevans? Att man missar nåt om man inte lär sig? Är relevant samma som nyttigt?

Inte riktigt. Relevans handlar om att väcka intresse. Så det är vanligt att börja en lektion med en lek, ett spel, eller en film med nåt spektakulärt eller lustigt. Men har man bara det så blir undervisningen ett jippo eller nån slags tiktok-video. Det krävs nåt som skapar en uthållig vilja att arbeta. Och då behöver undervisningen handla om nåt som är värt att veta, värt att kunna. Lite som Émile. Att lära för man tjänar på det. Men inte bara nyttiga saker är värda att veta. Värt att veta är också sånt som relaterar till en själv. Det som blir en del av mig är viktigt. Men vad innebär då det?

Jag tror två villkor behöver vara uppfyllda för att något ska relatera till en själv.

1. När nåt relaterar till en själv så är jaget med i ekvationen. Det vill säga att det jag gör som elev har betydelse. Det jag säger, gör, skriver, osv. betyder nåt för människor i min omgivning: mina kamrater och min lärare.

2. När nåt relaterar till en själv så är frågan vi ska lära oss om angelägen utifrån min livsvärld. Det handlar om nåt jag undrar över. Det kan vara varför jag finns, varför det är svårt att älska, eller hur kan jag förstå mig själv, eller allt som händer i världen. Eller varför inte: var kommer vi ifrån? Var tar vi vägen?

Jag blev påmind om hur viktiga djupt kända frågor är när jag härom kvällen såg en intervju med Carl Sagan. Han sa: ”The thing I find most striking is the enormous, remarkable ability of virtually every small child for learning. They start out eager, intellectually wide-eyed, asking extremely clever questions about the world. But then something happens, by and large, to discourage them.”

Och när jag läser Dragons of Eden tycker jag mig möta en person som aldrig blev stukad av sin omgivning, ett barn som fick uppmuntran. Carl Sagan växte inte upp och la frågorna åt sidan. Utan han förmår som vuxen att nyfiket ställa dem igen, söka svaren och sprida intresset vidare. Som när han beskriver universums historia i relation till ett kalenderår. Hur ska jag kunna begripa hur gammalt universum är? Hur lång tid är egentligen 13,8 miljarder år? Kanske förstår jag bättre om jag jämför med nåt jag känner till, ett vanligt år?:

När jag läser sidorna ovan, inser jag att saker som jag inte vet är relevanta för mig: de kan göras relevanta för mig. Jag inser att att den här kunskapen är värd att känna till (att den rentav är fascinerande), trots att jag själv inte visste om att den var värdefull, förrän jag fick reda på den. Det vi kan lära oss av det här exemplet är att de frågor som läraren har kan göras relevanta för eleverna. Det går att gestalta, levandegöra och det går att förklara varför ett kunskapsområde är angeläget.  Varför man ska bry sig om just de här frågorna.

Men trots att Sagan är medryckande och fascinerande så är han kanske inte allas kopp te? Jag tror förstås de frågor han ställer är allmängiltiga och sättet han ställer dem tror jag väcker insikten att de är värda att ställa (helt utan att vara särskilt nyttiga). Men. Är man som lärare inte beredd på att ha fel, beredd på att fundera över och lyssna på vad eleverna är nyfikna på, idag, på att prata med dem om svaren på frågor som de ställer så riskerar man mycket. Kanske riskerar man att de helt tappar sugen?

Att undervisa om svaren på frågor som eleverna inte ställer och kan relatera till är fåfängt. När elever tvingas lära nåt de inte är intresserade av så kan de kanske i vissa fall fås att lyda med krav, påtryckningar och betyg. Men vissa berörs inte av kursplanernas krav, skolbokens givna kunskaper och en lektion som mamma och pappa säger är nyttig: de undrar över nåt annat. Då är det lätt de halkar efter och att man i skolan förstår att de behöver stöd. Hur ska man då göra?

Man skulle kunna tro att svaren på den frågan fanns i skollagen. Där ska väl elevens rätt försvaras? I bestämmelserna och i deras förarbeten talas det mycket riktigt om rätten till stöd. Men när man nyfiket läser vidare så får man reda på att stöd i normalfallet ska ske i form av ”extra anpassningar” av undervisningen. Och att med det menas saker som att få ett särskilt schema för dagen, extra tydliga instruktioner, stöd att sätta igång arbetet och mattestugor (Prop. 2013/14:160, s. 21). Det är så man som lärare ska anpassa undervisningen om eleven kört fast. Det är förstås inget fel med de åtgärderna. Men är det verkligen där skon klämmer?

Det skrämmande är, för mig, att man inte ens nämner att eleven kanske sitter på svaren kring vad som behöver göras. Att: ”ja jovisst jag behöver hjälp med ett särskilt schema, men det hade ju varit bra om innehållet kändes viktigt. Hade underlättat, mer”. Om läraren inte är beredd på att eleven ibland kör fast just, för att hen inte förstår vad som är meningen med det vi gör i skolan är risken att de extra tydliga instruktionerna bara ”extra tydligt” beskriver något som eleven inte uppfattar som relevant.

Relevans är, av allt att döma, ett ord som försvunnit ur läroplanerna och bestämmelserna. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att målen som eleven ska uppnå är satta av nån långt bort. De är inte förhandlingsbara och ”ska uppnås”. Det är tydligen viktigare att kraven på eleverna ska vara likvärdiga än att de ska vara meningsfulla för eleverna.

Att eleverna är människor och att människor behöver mening är kanske inget man tänker på längre? Så när man läser regelverket kring hur man ska stödja de elever som halkat efter så kanske man inte ska bli så förvånad som jag blir. När undervisningen ska anpassas till dig som elev så är åtgärden, för all del, en teknisk förbättring. Men frågan om vad som kan få dig som elev att känna dig delaktig, vad som betyder nåt för dig. Den ställs inte.

 

Lämna en kommentar

Under Bedömning, Debatt, Kritik, Meta, Motivation, Spekulativ, Undervisning, Utbildning

Det gäller livet

Anxiety is the result of the perception of one’s condition. What does it mean to be a self-conscious animal? The idea is ludicrous, if it is not monstrous. It is to know that one is food for worms. This is the terror: to have emerged from nothing, to have a name, consciousness of self, deep inner feelings, an excruciating inner yearning for life and self-expression—and with all this yet to die.

– Ernest Becker

Du vet att klimatet går åt pipsvängen och att den ultra-nationalistiska Kalle Anka-appellen ”Make America Great Again” har ersatt ”Yes We Can”? Du vet att demokrati blivit oligarki? Du vet att allt blivit orättvist och fel? Du vet att det gäller livet?

I denna tid behöver vi mening. Vi har alltid behövt den, men vi har nog aldrig behövt den så som idag. Någonsin.

Nyheterna om masskjutningar, om slopade kärnvapenavtal och den utdragna kampen om icke-händelsen Brexit borde informera oss. Misshandel på stan, att unga rånar varandra och skotten och explosionerna borde säga oss nåt. Och mitt i detta: alla dessa distraktioner, alla dessa spel, allt detta rus. Vi dricker en bib med vin, inte en flaska. Vi ser på en hel teveserie, inte ett avsnitt. Vi dygnar på spelhålorna eller framför datorn, inte roar oss ett par timmar.

Och konstigt nog. Den energi vi lägger i flykten finns inte för räddningen? Få orkar längre läsa en bok som är över 180 sidor. Män läser manualer och faktaböcker, sägs det. Kvinnor läser skönlitteratur. Men vem läser böcker som talar om hur det är, som gör en illa berörd och får en att tänka ”vad kan vi göra åt det”? När tänkte du senast på ett problem (utan avbrott) en hel timma? Om du är som jag så gör du det allt mer sällan.

Jag pratar inte om att vi borde bli vänster, miljöaktivister eller hoppa på nån -ism. Jag har inget annat svar än ditt eget. Du vet redan att du bara lever en gång. Du känner redan till frågan: hur ska du göra för att ditt liv ska vara värt det?

Frågan handlar om din mening. Sokrates utgick från den. Oraklet i Delfi likaså. Du vet att du lever. Du vet att du ska dö. Du förstår att det innebär att du vill göra nåt som känns meningsfullt för dig. Som gör att du känner att det är värt det i slutändan.

Varför talar jag då om dessa morbida saker? Det låter mörkt och en smula präktigt att mässa om så stora frågor. Fast det jag skriver om här är egentligen människans grundläggande motivation. Hennes grundläggande drivkraft. Jag tror att allt lärande handlar om de syften vi upplever som värdefulla, om att det vi gör med vårt liv till slut måste vara relevant i förhållande till nån slags mening. Det handlar – tror jag – om att vakna upp och inse att det är upp till mig. Det är mitt liv. Jag kan göra nåt med det innan det är för sent.

Om jag som lärare minns att varje människa har sitt enda liv. Sin mening. Då möter jag mina elever med aktning. Med ödmjukhet. Med kärlek rentav. Förstår deras flykt för den är naturlig, i vissa stycken nödvändig. Frågan om vad man vill göra med tiden som är kvar behöver ändå lyftas, då och då, och på nåt sätt hållas levande. Vi kan hjälpas åt att se det större sammanhanget, meningen med allt. Inte som universellt svar utan som fråga.

Jag tror inte att det i slutändan handlar om betygen, lönen eller gravstenens storlek. Det handlar som livet och dess mening, som du ser den.

– – –

Fritt efter sommarens läsning:

Rollo May, The Courage to Create och Man’s Search for Himself

Ernst Becker, The Denial of Death

Paul Tillich, The Courage to Be

Carl Rogers, On Becoming a Person

Viktor Frankl, Man’s Search for Meaning

Lämna en kommentar

Under Motivation, Teoribildning, Uncategorized, Undervisning, Utbildning

The Nature of Learning

OECD har gett ut en bok om pedagogisk forskning. Den heter The Nature of Learning – using research to inspire practice. Boken är en antologi där varje kapitel söker sammanfatta några av de mest framträdande rönen inom områden som kognitionsforskning, motivationsforskning, neurologisk forskning, forskning kring formativ bedömning, samt forskning om samarbetsinlärning, IT i undervisningen, undersökande arbetssätt, autentiskt lärande och ett kapitel om hur forskningsrön kan implementeras i skolan

Boken inleds också med en historisk tillbakablick över hur vi förstått lärande över tid och den avslutas med ett kapitel där framtidvägar pekas ut. Det här är således en bok som försöker presentera en sammanhängande helhet.

Detta är en välskriven bok. Det är en påkostad bok. Den griper över flera intressanta ämnen och ger en aktuell bild av läget inom en rad olika forskningsområden. De som säger att pedagogik är flum och det inte finns påtagliga resultat, eller resultat som går att använda får mycket att tänka på.

Jag tänkte lyfta några avsnitt som jag tyckte var intressanta.

New millenium learners

Det nya årtusendet har fört med sig en explosion av vetande och former för informationsspridning. Barn och ungdomar navigerar i ett helt annat informationslandskap än tidigare generationer. Den nya tekniken öppnar upp nya vägar för lärande och för undervisning. Dessutom har forskningen om hur lärande går till blivit mer grundad på föreställningen om eleven (människan) som en aktiv resenär i detta informationlandskap. Vi är nu eniga om att förmågan att bygga sammanhang och egen förståelse är en hörnsten för lärande. Människan är meningskapande och förmögen att reglera sitt eget lärande!

Förkortningen CSSC säger en del om var vi hamnat. Lärandet är ”Constructive, Self-regulated, Situated (dvs kunskaps bör förstås i sitt sammanhang snarare än dekontextualiserat) och Collaborative. Vi föreställer oss alltså lärande idag som en meningsskapande, inifråndriven, kontextualiserad process – där målet är att eleven utvecklar en adaptiv förmåga. Dvs. förmågan att flexibelt kunna tillämpa det man lärt i nya situationer. (s.45). Att utveckla en adaptiv förmåga bygger på att man får möjlighet att utveckla strategier för att styra sin motivation och en tilltro till den egna potentialen.

Detta ska dock inte tas som intäckt för att eleven ska forska och lämnas på egen hand. Eleven ska få möta lämpliga modeller i undervisningen, och coachas och instrueras av läraren. Det handlar om att läraren ska erbjuda ”guided discovery learning” (s.53). Detta ger möjlighet för ”expressive outcomes” och intended outcomes. Dvs. läraren kan få ut det lärande som eftersträvas samtidigt som oväntade och individuella former för lärande också ges utrymme.

Förnuft och känsla

Att känslolivet måste aktiveras för att man ska kunna tala om motivation, kanske inte är så självklart. Jag tycker Monique Boekaerts får till det rätt bra i kapitel fyra när hon skriver:

”Emotion” refers to a wide range of affective processes, including feel- ings, moods, affects and well-being. Traditionally, the term has been reserved for the six primary emotions: joy, sadness, anger, fear, surprise and disgust. Many educational psychologists would also include “secondary emotions”, such as envy, hope, sympathy, gratitude, regret, pride, disappointment, relief, hopelessness, shame, guilt, embarrassment and jealousy. Frijda (1986) argues that emotions have two major functions. first, they give high priority warn- ing signals that interrupt ongoing activities and inform us that we are facing a highly valuable or threatening situation. This produces an increased level of arousal, alerting us that something needs our immediate attention.

Hennes slutsatser är att elever känner sig angelägna att engagera sig i lärandet när de känner sig kompetenta och ser en tydlig koppling mellan ansträngning och utveckling. Hon menar att dessa saker underskattats i undervisningen och att lärare skulle undersöka vilka föreställningar eleverna har runt sin egen kompetens och hur de upplever att deras motivation fungerar och vara förberedd på att hantera de elevers föreställningar som är kontraproduktiva för lärande.

Återkoppling och lärande

Dylan Wiliam har ett kapitel. Där utvecklar han sina tankar om det positiva med formativ bedömning, tydliggjorda lärandemål och användbar återkoppling.

Wiliam är en övertygande person. Han vinner ens intresse och har en stark personlig utstrålning. Se gärna hans filmade föreläsning på norska Utdanningsdirektoratets hemsida. (Klicka länken längre ned på den länkade sidan för att se filmen.)

Han är ju annars bekant för en rad artiklar om formativ bedömning och hans pekar ut fem framgångsfaktorer ”key strategies” (s. 135 ff):

1. Clarifying, sharing and understanding learning intentions and criteria for success.

2. Engineering classroom activities that elicit evidence of learning.

3. Providing feedback that moves learners forward.

4. Activating students as instructional resources for one another.

5. Activating students as owners of their own learning.

Lärande med IT och problembaserade metoder

Några av de sista kapitlen behandlar IT och projekt och problembaserade metoder och ett handlar om det sociala arvet. Slutsatserna är att IT inte är en universalmedicin utan måste inympas i utbildningen – inte som leksak, utan som ett medvetet inslag i undervisningen. Kapitlet behandlar hur man bäst kan utforma IT-baserat stöd för undervisning så att man optimerar elevens kognitiva förutsättningar och dylikt. Ämnet är relevant men det jag saknar är ett mer praxisnära perspektiv. Det man som lärare funderar på är ju de elever som lätt kan driva i väg från skolarbetet in i lek och chatt och filmtittande via sin dator. IT kan i värsta fall fungera som ett kamouflage och dölja att eleven inte är engagerad i skolarbetet. Därför är det viktigt, i min erfarenhet, att tänka mycket på ledarskap, uppföljning och återkoppling om man som lärare tänker jobba med datorer i klassrummet.

De problembaserade metoderna är ju som bekant intressanta. Särskilt spännande verkar ju ”design-based methods” vara, där elven har som uppgift att designa eller skapa något och i dessa sammanhang får tillfälle att använda kunskaper från olika ämnen. Dessutom är det alltid stimulerande för människor, skulle jag tro, att ges utrymme till att jobba med något som ger ett påtagligt resultat, till exempel designa och bygga en robot. Vad mera är får man tillfälle att möta ”loopen” en företeelse som inte alltid finns i skolan, men som så gott som alltid finns i arbetslivet. Skapande arbete är alltid en iterativ process. Man blir aldrig färdig. (s. 206ff)

Det som dessutom understryks i avsnittet om problembaserade metoder är att de ska vara noggrant uttänkta och uppstyrda. Det är ingen idé att låta eleverna valsa runt i ett planlöst sökande efter information. Uppgiften ska vara utformad så att eleverna får stöd eller återkoppling då de glider från målet. Det här med struktur och styrning saknades, tycker jag, när jag minns hur man pratade om PBL och ”forskning” som pedagogiska metoder i slutet på nittiotalet.

Slusats?

Det finns mycket som händer samtidigt inom pedagogisk forskning. Tack och lov! Det är mycket som är spännande och löftesrikt. Det är skönt att se att flera olika tankar och inriktningar kan få existera på lika villkor samtidigt. Det är ganska jobbigt när en -ism tar över och blir ”inne” och tränger ut allt annat, så att man hamnar i ett antingen-eller.

Svårigheten är väl dock att det kan vara hart när omöjligt för en enskild lärare att jobba medvetet och initierat med IT och med 1-1 klassrummet, med problembaserade metoder och med formativ återkoppling, med metakognition och motivationsstöd… på en och samma gång. Bara att hålla sig à jour med rönen och att sedan praktiskt sett bli förtrogen med metoder och tillvägagångssätt inom en eller två av dessa fält tar ju en stund…

1 kommentar

Under Boktips, Empiriska studier, Hjärnan, IT, Kreativitet, Motivation, Skola, Teoribildning, Undervisning, Utbildning

Svartvit värld?

Alla pedagogikens svartvita dikotomier tär lite på mig: ytlärande/djuplärande, yttre/inre motivation, kvantitativ/kvalitativ, formativ/summativ, katederpedagogik/eleven i centrum, relativ bedömning/ målrelaterad bedömning…

Dessa ting är inte motsatser i en svartvit värld. De är problemkomplex som är djupt förenade på en massa förgrenande och komplexa sätt. Det går inte att renodla med mindre än att man ställer till det för sig själv som lärare.

  • Kvantitativa och kvaliativa dimensioner i lärandet samverkar och samspelar.När man kan något bättre än någon annan, kan man många gånger både mer och på ett annat sätt.
  • Förmågor utvecklas i en intim samverkan med ett innehåll. Det är inte så att de är två skilda saker. (Fordonskillarna har högre läsförmåga när texterna handlar om bilar, exempelvis).
  • Motivation bildas i ett komplicerat samspel av inre drivkrafter och yttre stimuli och personlighet, förståelse och det omgivande sammanhanget. En människa kan vilja saker för att hon måste och aldrig märka att hon måste utan vara övertygad om att det var hennes fria val.

”Man kan inte göra kvalitativa bedömningar med poäng” har det ibland sagts mig. Jag finner detta mycket svårt att tro… Om vi har sju kunskapskvaliteter/ mål/betygskriterier/kunskapskrav så kan man ju ge vart och ett antingen värdet 0 eller 1. 0 för ”kan inte”, 1 för ”kan”.  Om eleven visar prov på alla sju kvalieterna får hon 7 poäng. Om hon visar prov på tre får hon tre, exempelvis.

Eller: du vill bedöma om hundra elevers läsförmåga är god. Tidsödande att fråga ut var och en av dem tills du är helt säker på i fall de har förstått texten på ett vettigt sätt. Ställ istället ett dussin frågor på ett pappersprov och ge ett poäng per rätt svar. Jämför sedan med resultatet för den elev som du satt enskilt med och det antal frågor hon fått rätt, då du ansåg dig förvissad om att hennes läsförmåga var god.

Vad värre är… All denna passion, alla denna brösttoner, all denna moralism. Om du gillar att föreläsa och gör det då och då… nej, då är du en gammal stöt som inte hängt med i det nya milleniets kunskapssyn… Om du nu jobbar med elevinflytande och har en informell ton i ditt klassrum, nej då är du en flumpedagog.

Jag vet inte vad jag ska göra åt det, men jag tycker jag ser en hel del svartvitt tänkande i pedagogiska sammanhang.

Det är konstigt att man kan vara så säker på att det finns en enda bra väg när  jag sett så många olika sorters lärare möta så många olika sorters elever och att det i denna mångfald och i all denna motsägelsefullhet finns så mycket som ändå funkar och blir rätt bra.

Nu är det senaste att allt blir bra om läraren är bra. En from förhoppning. Jag har sett bra lärare gå i väggen. Sett de som är dåliga klara sig. Det är inte enkelt, eller rättvist här i världen, i varje fall inte så ofta som vi skulle vilja. 😉

1 kommentar

Under Debatt, Kritik, Lärande, Motivation, Skola, Undervisning, Utbildning

O tider, o seder

Skolporten har en forskning- och utvecklingstidskrift som heter 360. I ett nummer beskriver de learning studies. När jag läser artikeln märker jag med stigande förvåning hur learning studies positioneras i kontrast mot elevstyrt arbete, som beskrivs som den metod som gällt sedan 90-talet. Beskrivningen stämmer inte riktigt med mina erfarenheter – men de är ju också begränsade – men såvitt jag sett har inte elevstyrt arbete haft ett hundraprocentigt genomslag i skolan. Det är jag ganska säker på. Oaktat detta vänder jag mig lite mot tanken att ”elevlett lärande” och ”lärarlett lärande” skulle stå i ett motsatsförhållande. Denna skenmotsättning påminner om den skenkonflikt mellan ”informationskompetens” och ”allmänbildning” som jag talade om nyligen. Återigen vill jag hävda att perspektiven och metoderna kompletterar varandra.

För en tio-femton år sedan hörde jag för första gången om ”eleven i centrum”, en fras som vissa sade med glöd och andra med förakt – som jag minns det. Vissa uppfattade frasen som en njugg kritik av lärarens roll som förmedlare av kunskap och som spridare av engagemang och intresse. Ordet ”förmedlingspedagogik” var även ett skällsord på den här tiden. Begreppet är lite av en halmdocka, även om jag råkar tro att lärande- och elevcentrerad undervisning är bättre än stoff- och lärarcentrerad. Saken är dock den att man kan hålla en lärandecentrerad föreläsning och man kan ha stoffcentrerat eget arbete. Visst är tillvaron komplicerad. 🙂

Att ”förmedlingspedagogik” kan fungera hur bra som helst ser man redan i Hur vi lär (1986) av Ference Marton, Dai Hounsell och Noel Entwistle (red). Vivien Hodgson skriver där om ”Att lära av föreläsningar” (i kapitel 6). En av de många intressanta rönen i Hodgons kapitel är att bra föreläsningar kan leda till att studenten utvecklar en ”ställföreträdande relevansuppfattning” dvs. att studenten utvecklar en djuplärandestrategi på grund av föreläsningen: ”[föreläsningen] kan locka fram den inre uppfattningen av relevans där denna annars inte inträffar” (s. 136).

Hursomhelst, det är intressant att nu se att pendeln har svängt. Jag vet inte om den svängt tillbaka, eller bara i en ny riktning, eller i cirkel – men på senare år talas det som sagt allt mer om om ledarskap och classroom management och till och med om pedagogisk retorik (och här och här och här). Det påpekas att det är genom sin person och sin kommunikationsförmåga som läraren skapar motivation och förusättningar för lärande. Credot är dock inte ”läraren i centrum” utan ”innehållet i centrum”.

En lärare bör förstås vända på alla stenar. Läraren ska titta på vad som kan göras med innehållet, vad eleverna har med sig, vad läraren själv kan tillföra och vilka andra saker i det ”lärande rummet” som kan stötta och berika lärandet. Ibland väljer läraren en laboration, ibland en föreläsning, ibland en undersökning av källor på Internet, o.s.v. Genom samarbete med andra lärare, goda exempel, egen erfarenhet, reflekterad praktik, dialog med eleverna och koll på forskningen så mejslas så ‘den goda undervisningen’ fram.

3 kommentarer

Under Kritik, Lärande, Motivation, Skola, Undervisning, Utbildning

Mer systemkritik…

De institutionella villkor som en skola inför och medför har jag tidigare, helt kort, kommit in på här. Poängen är väl den att skolan skapar strukturer och arbetsformer som styr undervisning och lärande. De som verkar i systemet styrs och påverkas av systemets strukturer…

Skolan som institution har också fått en del kritik. Det påpekas i den debatten hur cementerade ämnen, metoder och arbetssätt är. Många menar att  skolan inte hänger med i den tekniska utvecklingen (som i den här artikeln). Och man kan fråga sig varför läroboken fortfarande är så närvarande. Varför använder man sig inte av spel som Civilization eller SimCity i skolan? Varför diskuterar man inte spelets gestaltning av sociala, ekonomiska, historiska, politiska och miljömässiga problem i skolan och bryter dem mot verkliga teorier, mekanismer och modeller? Bara för att ta ett exempel. (Företag som skriver specialdesignade spel för skolan finner ni, för övrigt, i OmniGame och Grul).

Ytterligare en röst (bland många) som talar om skolans strukturella fyrkantighet är  professor Peter Gärdenfors som i Sydsvenskan talar om hur skolans struktur tar kål på elevernas motivation. Läs och begrunda.

Lämna en kommentar

Under Debatt, Kritik, Lärande, Motivation, Skola, Undervisning, Utbildning

Med makt och myndighet

Jesus kallas ibland ”didaskalos” (mästare, lärare på grekiska) i Nya testamentet. Tomas Kroksmark skrev för många år sedan en bok med den titeln. Det var en bok om Jesu undervisningskonst. Kroksmark skriver om Jesu undervisningskonst så som den framträder i Nya testamentet och om de metoder han använder sig av. Han är ju känd för sina liknelser, men använder sig också av många andra metoder.  Alla som vill undervisa ”med makt och myndighet” kan ju ha glädje av boken. 😉

Lämna en kommentar

Under Boktips, Motivation, Skola, Undervisning

Scaffolding – en lathund

Scaffolding (”stöttat lärande”) är ett begrepp som kommer från Lev Vygotskij och Jerome Bruner, båda inflytelsrika forskare inom inlärningspsykologi.

Scaffolding handlar om alla de åtgärder som en lärare kan vidta för att stötta en elevs lärande.

….

Allmänt sett kan man tillämpa scaffolding i alla delar av lärandet:  Du kan stötta lärandet genom att välja problem och uppgifter som är intressanta. Du kan stötta genom att tydliggöra lärandemål. Du kan stötta genom att strukturera uppgiften. Du kan stötta genom att följa upp och intressera dig för elevens arbete, problem och resultat. Och så vidare.

Sex steg i Scaffolding (”stöttat lärande”)
Nedan följer en lathund för scaffolding som jag översatt från denna e-bok. Modellen nedan finns också som instruktionsfilm. Se filmen först, sedan kan du (skulle jag tro) kunna ha glädje av lathunden. 🙂

1. Dela ett gemensamt lärandemål.

Diskutera vad som är målsättningen för kursen. Effekter: eleven förstår vad hon vill och vad kursen går ut på. Läraren förstår vad eleven har som lärandemål.

2. Diagnostisera eleverna.

Ta reda på vad de kan och inte kan. Vad de känner till och inte känner till. Detta behöver man inte göra med ett diagnostiskt prov utan kan göra mer informellt genom ett samtal.

3. Fokusera på hela lärandemålet.

Snegla på helheten (lärandemålet) under lärandets gång, men bryt ner lärandemålet i de delar (delfärdigheter, delmål, delkunskaper) du ser att lärandemålet består av. Jobba sedan del efter del tills eleven fått alla delar på plats.

4. Färdighetsstöd.

Var tillgänglig och hjälp till vid behov.  Ge ledtrådar och påpeka framsteg.

5. Avsiktsstöd.

Om eleven förlorar fokus eller börjar tillämpa strategier som inte är framgångsrika så ska läraren påpeka detta och hjälpa eleven att återfå fokus. Om eleven löser problem och uppgifter effektivt ska läraren undvika att intervenera.

6. Optimera stödet.

Intervenera när eleven hamnar i bekymmer. Låt henne vara om hon gör stadiga framsteg,

7. Demonstrera ‘expert modellen’.

Visa tydligt för eleven hur man utför färdigheten, eller hur en lösning (eller motsvarande) nås och ska se ut.

1 kommentar

Under Boktips, Lärande, Motivation, Teoribildning, Undervisning, Utbildning

Washback och webfolios

Som jag varit inne på tidigare så påverkar prov eleverna och deras lärande. Examinationens form kan också (lustigt nog) komma att påverka läraren. Denna effekt som prov har på lärare, elever och skolor brukar kallas ”washback” eller ”washback effect” (t.ex. Messick, 1996) eller ”backwash effect” (t.ex. Watkins, et al.). Ordet försöker fånga den förändring i agerande som ett prov ger upphov till hos skolans aktörer (lärare och elever).

Washback kan vara av olika slag. Ibland handlar det om att elever börjar plugga för provet, eller att lärarna börjar drilla för provet. Detta kan vara olämpligt om provet bara mäter och tar hänsyn till en del (eller smala delar) av utbildningsmålen.  (Man snävar så att säga in lärandet mot mätställena istället för att sträva mot de egentliga målen.)

Washback kan förstås också vara helt rätt och riktigt, om provet mäter utbildningsmålen i sin helhet. Då handlar det dock sällan om standardiserade prov och tester, som ju oftast är en form av stickprovsundersökning, utan mer om breda bedömningsinstrument som lärandeportföljer, eller så kallade ”webfolios” (eller e-portfolios).

Den effekt som nationella prov och liknande får på elever och lärare har studerats en del och man har funnit både positiva och negativa reaktioner på denna typ av standardprov. Utöver effekter på lärare, elever och skolor har också standardiserade prov effekter på läromedel som har en tendens att anpassas till provens uppläggning. Intressant nog har också washback-fenomenet utsatts för en del kritik och vissa pekar på brister i det empiriska underlaget och vill se ytterligare forskning.

Webfolios

Mer info och länkar om webfolios. Några exempel på webfolios finner du här.

1 kommentar

Under Empiriska studier, IT, Lärande, Motivation, Skola, Undervisning, Utbildning

Ledarskap genom val

I min förra postning beskrev jag helt ytligt en bok om ledarskap av Christer Stensmo. En av de pedagogiska tänkare han kommer in på är William Glasser som utvecklat en teori som kallas ”Choice Theory”. Denna teori lånar en hel del tankegods från Abraham Maslow och från Carl Rogers. Teorin utgår från att människor har skäl för sina handlingar. När elever gör saker som vi inte vill att de ska göra, så har de sina randiga och rutiga skäl.

I teorin ingår några lättbegripliga och översiktliga listor som kan tjäna som påminnelser för pedagoger som vill påverka elevers beteende. Dessa listor betonar elevens autonomi och hävdar att kungsvägen till påverkan går via en varm och engagerad relation. Påverkan av ungdomar försvåras av distans och påtryckningar.

Att bry sig är att

stödja
uppmuntra
lyssna
acceptera
lita på
respektera
förhandla

Att distansera sig är att

kritisera
skylla på
klaga
tjata
hota
straffa
muta eller belöna för att få kontroll

Glasser lägger stor vikt vid medinflytande och val. Han hävdar med emfas att vi, var och en, bara kan kontrollera vårt eget beteende – ingen annan kan det.  Vi bestämmer själva hur vi agerar. Andra kan bara informera en om eventuella konsekvenser eller peka ut handlingsalternativ, men valet är den enskildes. I linje med detta följer förstås att vi är mer benägna att ta ansvar när vi får valfrihet än när vi tvingas in i färdiga lösningar, som kanske inte passar oss.

Jag har inte sett några större studier på detta och teorin verkar presentera vissa problem. Till exempel så undrar jag lite över varför människor gärna blir lättjefulla och distraherade om de blir för mycket frihet. Klivet från ”gör det du vill” till ”det spelar ingen roll” verkar vara kort för oss människor ibland.

Lämna en kommentar

Under Lärande, Ledarskap, Motivation, Skola, Undervisning, Utbildning