Kategoriarkiv: Motivation

Det gäller livet

Anxiety is the result of the perception of one’s condition. What does it mean to be a self-conscious animal? The idea is ludicrous, if it is not monstrous. It is to know that one is food for worms. This is the terror: to have emerged from nothing, to have a name, consciousness of self, deep inner feelings, an excruciating inner yearning for life and self-expression—and with all this yet to die.

– Ernest Becker

Du vet att klimatet går åt pipsvängen och att den ultra-nationalistiska Kalle Anka-appellen ”Make America Great Again” har ersatt ”Yes We Can”?  Du vet att demokrati blivit oligarki?  Du vet att allt blivit orättvist och fel? Du vet att det gäller livet?

I denna tid behöver vi mening. Vi har alltid behövt den, men vi har nog aldrig behövt den så som idag. Någonsin.

Nyheterna om masskjutningar, om slopade kärnvapenavtal och den utdragna kampen om icke-händelsen Brexit borde informera oss. Misshandel på stan, att unga rånar varandra och skotten och explosionerna borde säga oss nåt. Och mitt i detta: alla dessa distraktioner, alla dessa spel, allt detta rus. Vi dricker en bib med vin, inte en flaska. Vi ser på en hel teveserie, inte ett avsnitt. Vi dygnar på spelhålorna eller framför datorn, inte roar oss ett par timmar.

Och konstigt nog. Den energi vi lägger i flykten finns inte för räddningen? Få orkar längre läsa en bok som är över 180 sidor. Män läser manualer och faktaböcker, sägs det. Kvinnor läser skönlitteratur. Men vem läser böcker som talar om hur det är, som gör en illa berörd och får en att tänka ”vad kan vi göra åt det”? När tänkte du senast på ett problem (utan avbrott) en hel timma? Om du är som jag så gör du det allt mer sällan.

Jag pratar inte om att vi borde bli vänster, miljöaktivister eller hoppa på nån -ism. Jag har inget annat svar än ditt eget. Du vet redan att du bara lever en gång. Du känner redan till frågan: hur ska du göra för att ditt liv ska vara värt det?

Frågan handlar om din mening. Sokrates utgick från den. Oraklet i Delfi likaså. Du vet att du lever. Du vet att du ska dö. Du förstår att det innebär att du vill göra nåt som känns meningsfullt för dig. Som gör att du känner att det är värt det i slutändan.

Varför talar jag då om dessa morbida saker? Det låter mörkt och en smula präktigt att mässa om så stora frågor.  Fast det jag skriver om här är egentligen människans grundläggande motivation. Hennes grundläggande drivkraft. Jag tror att allt lärande handlar om de syften vi upplever som värdefulla, om att det vi gör med vårt liv till slut måste vara relevant i förhållande till nån slags mening. Det handlar – tror jag – om att vakna upp och inse att det är upp till mig. Det är mitt liv. Jag kan göra nåt med det innan det är för sent.

Om jag som lärare minns att varje människa har sitt enda liv. Sin mening. Då möter jag mina elever med aktning. Med ödmjukhet. Med kärlek rentav. Förstår deras flykt för den är naturlig, i vissa stycken nödvändig. Frågan om vad man vill göra med tiden som är kvar behöver ändå lyftas, då och då, och på nåt sätt hållas levande. Vi kan hjälpas åt att se det större sammanhanget, meningen med allt. Inte som universellt svar utan som fråga.

Jag tror inte att det i slutändan handlar om betygen, lönen eller gravstenens storlek. Det handlar som livet och dess mening, som du ser den.

– – –

Fritt efter sommarens läsning:

Rollo May,  The Courage to Create och Man’s Search for Himself

Ernst Becker, The Denial of Death

Paul Tillich, The Courage to Be

Carl Rogers, On Becoming a Person

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Motivation, Teoribildning, Uncategorized, Undervisning, Utbildning

The Nature of Learning

OECD har gett ut en bok om pedagogisk forskning. Den heter The Nature of Learning – using research to inspire practice. Boken är en antologi där varje kapitel söker sammanfatta några av de mest framträdande rönen inom områden som kognitionsforskning, motivationsforskning, neurologisk forskning, forskning kring formativ bedömning, samt forskning om samarbetsinlärning, IT i undervisningen, undersökande arbetssätt, autentiskt lärande och ett kapitel om hur forskningsrön kan implementeras i skolan

Boken inleds också med en historisk tillbakablick över hur vi förstått lärande över tid och den avslutas med ett kapitel där framtidvägar pekas ut. Det här är således en bok som försöker presentera en sammanhängande helhet.

Detta är en välskriven bok. Det är en påkostad bok. Den griper över flera intressanta ämnen och ger en aktuell bild av läget inom en rad olika forskningsområden. De som säger att pedagogik är flum och det inte finns påtagliga resultat, eller resultat som går att använda får mycket att tänka på.

Jag tänkte lyfta några avsnitt som jag tyckte var intressanta.

New millenium learners

Det nya årtusendet har fört med sig en explosion av vetande och former för informationsspridning. Barn och ungdomar navigerar i ett helt annat informationslandskap än tidigare generationer. Den nya tekniken öppnar upp nya vägar för lärande och för undervisning. Dessutom har forskningen om hur lärande går till blivit mer grundad på föreställningen om eleven (människan) som en aktiv resenär i detta informationlandskap. Vi är nu eniga om att förmågan att bygga sammanhang och egen förståelse är en hörnsten för lärande. Människan är meningskapande och förmögen att reglera sitt eget lärande!

Förkortningen CSSC säger en del om var vi hamnat. Lärandet är ”Constructive, Self-regulated, Situated (dvs kunskaps bör förstås i sitt sammanhang snarare än dekontextualiserat) och Collaborative. Vi föreställer oss alltså lärande idag som en meningsskapande, inifråndriven, kontextualiserad process – där målet är att eleven utvecklar en adaptiv förmåga. Dvs. förmågan att flexibelt kunna tillämpa det man lärt i nya situationer. (s.45). Att utveckla en adaptiv förmåga bygger på att man får möjlighet att utveckla strategier för att styra sin motivation och en tilltro till den egna potentialen.

Detta ska dock inte tas som intäckt för att eleven ska forska och lämnas på egen hand. Eleven ska få möta lämpliga modeller i undervisningen, och coachas och instrueras av läraren. Det handlar om att läraren ska erbjuda ”guided discovery learning” (s.53). Detta ger möjlighet för ”expressive outcomes” och intended outcomes. Dvs. läraren kan få ut det lärande som eftersträvas samtidigt som oväntade och individuella former för lärande också ges utrymme.

Förnuft och känsla

Att känslolivet måste aktiveras för att man ska kunna tala om motivation, kanske inte är så självklart. Jag tycker Monique Boekaerts får till det rätt bra i kapitel fyra när hon skriver:

”Emotion” refers to a wide range of affective processes, including feel- ings, moods, affects and well-being. Traditionally, the term has been reserved for the six primary emotions: joy, sadness, anger, fear, surprise and disgust. Many educational psychologists would also include “secondary emotions”, such as envy, hope, sympathy, gratitude, regret, pride, disappointment, relief, hopelessness, shame, guilt, embarrassment and jealousy. Frijda (1986) argues that emotions have two major functions. first, they give high priority warn- ing signals that interrupt ongoing activities and inform us that we are facing a highly valuable or threatening situation. This produces an increased level of arousal, alerting us that something needs our immediate attention.

Hennes slutsatser är att elever känner sig angelägna att engagera sig i lärandet när de känner sig kompetenta och ser en tydlig koppling mellan ansträngning och utveckling. Hon menar att dessa saker underskattats i undervisningen och att lärare skulle undersöka vilka föreställningar eleverna har runt sin egen kompetens och hur de upplever att deras motivation fungerar och vara förberedd på att hantera de elevers föreställningar som är kontraproduktiva för lärande.

Återkoppling och lärande

Dylan Wiliam har ett kapitel. Där utvecklar han sina tankar om det positiva med formativ bedömning, tydliggjorda lärandemål och användbar återkoppling.

Wiliam är en övertygande person. Han vinner ens intresse och har en stark personlig utstrålning. Se gärna hans filmade föreläsning på norska Utdanningsdirektoratets hemsida. (Klicka länken längre ned på den länkade sidan för att se filmen.)

Han är ju annars bekant för en rad artiklar om formativ bedömning och hans pekar ut fem framgångsfaktorer ”key strategies” (s. 135 ff):

1. Clarifying, sharing and understanding learning intentions and criteria for success.

2. Engineering classroom activities that elicit evidence of learning.

3. Providing feedback that moves learners forward.

4. Activating students as instructional resources for one another.

5. Activating students as owners of their own learning.

Lärande med IT och problembaserade metoder

Några av de sista kapitlen behandlar IT och projekt och problemabaserade metoder och ett handlar om det sociala arvet. Slutsatserna är att IT inte är en universalmedicin utan måste inympas i utbildningen – inte som leksak, utan som ett medvetet inslag i undervisningen. Kapitlet behandlar hur man bäst kan utforma IT-baserat stöd för undervisning så att man optimerar elevens kognitiva förutsättningar och dylikt. Ämnet är relevant men det jag saknar är ett mer praxisnära perspektiv. Det man som lärare funderar på är ju de elever som lätt kan driva i väg från skolarbetet in i lek och chatt och filmtittande via sin dator. IT kan i värsta fall fungera som ett kamouflage och dölja att eleven inte är engagerad i skolarbetet. Därför är det viktigt, i min erfarenhet, att tänka mycket på ledarskap, uppföljning och återkoppling om man som lärare tänker jobba med datorer i klassrummet.

De problembaserademetoderna är ju som bekant intressanta. Särskilt spännande verkar ju ”design-based methods” vara, där elven har som uppgift att designa eller skapa något och i dessa sammanhang får tillfälle att använda kunskaper från olika ämnen. Dessutom är det alltid stimulerande för människor, skulle jag tro, att ges utrymme till att jobba med något som ger ett påtagligt resultat, till exempel designa och bygga en robot. Vad mera är får man tillfälle att möta ”loopen” en företeelse som inte alltid finns i skolan, men som så gott som alltid finns i arbetslivet. Skapande arbete är alltid en iterativ process. Man blir aldrig färdig. (s. 206ff)

Det som dessutom understryks i avsnittet om problembaserade metoder är att de ska vara noggrant uttänkta och uppstyrda. Det är ingen idé att låta eleverna valsa runt i ett planlöst sökande efter information. Uppgiften ska vara utformad så att eleverna får stöd eller återkoppling då de glider från målet. Det här med struktur och styrning saknades, tycker jag, när jag minns hur man pratade om PBL och ”forskning” som pedagogiska metoder i slutet på nittiotalet.

Slusats?

Det finns mycket som händer samtidigt inom pedagogisk forskning. Tack och lov! Det är mycket som är spännande och löftesrikt. Det är skönt att se att flera olika tankar och inriktningar kan få existera på lika villkor samtidigt. Det är ganska jobbigt när en -ism tar över och blir ”inne” och tränger ut allt annat, så att man hamnar i ett antingen-eller.

Svårigheten är väl dock att det kan vara hart när omöjligt för en enskild lärare att jobba medvetet och initierat med IT och med 1-1 klassrummet, med problembaserade metoder och med formativ återkoppling, med metakognition och motivationsstöd… på en och samma gång. Bara att hålla sig à jour med rönen och att sedan praktiskt sett bli förtrogen med metoder och tillvägagångssätt inom en eller två av dessa fält tar ju en stund…

1 kommentar

Under Boktips, Empiriska studier, Hjärnan, IT, Kreativitet, Motivation, Skola, Teoribildning, Undervisning, Utbildning

Svartvit värld?

Alla pedagogikens svartvita dikotomier tär lite på mig: ytlärande/djuplärande, yttre/inre motivation, kvantitativ/kvalitativ, formativ/summativ, katederpedagogik/eleven i centrum, relativ bedömning/ målrelaterad bedömning…

Dessa ting är inte motsatser i en svartvit värld. De är problemkomplex som är djupt förenade på en massa förgrenande och komplexa sätt. Det går inte att renodla med mindre än att man ställer till det för sig själv som lärare.

  • Kvantitativa och kvaliativa dimensioner i lärandet samverkar och samspelar.När man kan något bättre än någon annan, kan man många gånger både mer och på ett annat sätt.
  • Förmågor utvecklas i en intim samverkan med ett innehåll. Det är inte så att de är två skilda saker. (Fordonskillarna har högre läsförmåga när texterna handlar om bilar, exempelvis).
  • Motivation bildas i ett komplicerat samspel av inre drivkrafter och yttre stimuli och personlighet, förståelse och det omgivande sammanhanget. En människa kan vilja saker för att hon måste och aldrig märka att hon måste utan vara övertygad om att det var hennes fria val.

”Man kan inte göra kvalitativa bedömningar med poäng” har det ibland sagts mig. Jag finner detta mycket svårt att tro… Om vi har sju kunskapskvaliteter/ mål/betygskriterier/kunskapskrav så kan man ju ge vart och ett antingen värdet 0 eller 1. 0 för ”kan inte”, 1 för ”kan”.  Om eleven visar prov på alla sju kvalieterna får hon 7 poäng. Om hon visar prov på tre får hon tre, exempelvis.

Eller: du vill bedöma om hundra elevers läsförmåga är god. Tidsödande att fråga ut var och en av dem tills du är helt säker på i fall de har förstått texten på ett vettigt sätt. Ställ istället ett dussin frågor på ett pappersprov och ge ett poäng per rätt svar. Jämför sedan med resultatet för den elev som du satt enskilt med och det antal frågor hon fått rätt, då du ansåg dig förvissad om att hennes läsförmåga var god.

Vad värre är… All denna passion, alla denna brösttoner, all denna moralism. Om du gillar att föreläsa och gör det då och då… nej, då är du en gammal stöt som inte hängt med i det nya milleniets kunskapssyn… Om du nu jobbar med elevinflytande och har en informell ton i ditt klassrum, nej då är du en flumpedagog.

Jag vet inte vad jag ska göra åt det, men jag tycker jag ser en hel del svartvitt tänkande i pedagogiska sammanhang.

Det är konstigt att man kan vara så säker på att det finns en enda bra väg när  jag sett så många olika sorters lärare möta så många olika sorters elever och att det i denna mångfald och i all denna motsägelsefullhet finns så mycket som ändå funkar och blir rätt bra.

Nu är det senaste att allt blir bra om läraren är bra. En from förhoppning. Jag har sett bra lärare gå i väggen. Sett de som är dåliga klara sig. Det är inte enkelt, eller rättvist här i världen, i varje fall inte så ofta som vi skulle vilja. 😉

1 kommentar

Under Debatt, Kritik, Lärande, Motivation, Skola, Undervisning, Utbildning

O tider, o seder

Skolporten har en forskning- och utvecklingstidskrift som heter 360. I ett nummer beskriver de learning studies. När jag läser artikeln märker jag med stigande förvåning hur learning studies positioneras i kontrast mot elevstyrt arbete, som beskrivs som den metod som gällt sedan 90-talet. Beskrivningen stämmer inte riktigt med mina erfarenheter – men de är ju också begränsade – men såvitt jag sett har inte elevstyrt arbete haft ett hundraprocentigt genomslag i skolan. Det är jag ganska säker på. Oaktat detta vänder jag mig lite mot tanken att ”elevlett lärande” och ”lärarlett lärande” skulle stå i ett motsatsförhållande. Denna skenmotsättning påminner om den skenkonflikt mellan ”informationskompetens” och ”allmänbildning” som jag talade om nyligen. Återigen vill jag hävda att perspektiven och metoderna kompletterar varandra.

För en tio-femton år sedan hörde jag för första gången om ”eleven i centrum”, en fras som vissa sade med glöd och andra med förakt – som jag minns det. Vissa uppfattade frasen som en njugg kritik av lärarens roll som förmedlare av kunskap och som spridare av engagemang och intresse. Ordet ”förmedlingspedagogik” var även ett skällsord på den här tiden. Begreppet är lite av en halmdocka, även om jag råkar tro att lärande- och elevcentrerad undervisning är bättre än stoff- och lärarcentrerad. Saken är dock den att man kan hålla en lärandecentrerad föreläsning och man kan ha stoffcentrerat eget arbete. Visst är tillvaron komplicerad. 🙂

Att ”förmedlingspedagogik” kan fungera hur bra som helst ser man redan i Hur vi lär (1986) av Ference Marton, Dai Hounsell och Noel Entwistle (red). Vivien Hodgson skriver där om ”Att lära av föreläsningar” (i kapitel 6). En av de många intressanta rönen i Hodgons kapitel är att bra föreläsningar kan leda till att studenten utvecklar en ”ställföreträdande relevansuppfattning” dvs. att studenten utvecklar en djuplärandestrategi på grund av föreläsningen: ”[föreläsningen] kan locka fram den inre uppfattningen av relevans där denna annars inte inträffar” (s. 136).

Hursomhelst, det är intressant att nu se att pendeln har svängt. Jag vet inte om den svängt tillbaka, eller bara i en ny riktning, eller i cirkel – men på senare år talas det som sagt allt mer om om ledarskap och classroom management och till och med om pedagogisk retorik (och här och här och här). Det påpekas att det är genom sin person och sin kommunikationsförmåga som läraren skapar motivation och förusättningar för lärande. Credot är dock inte ”läraren i centrum” utan ”innehållet i centrum”.

En lärare bör förstås vända på alla stenar. Läraren ska titta på vad som kan göras med innehållet, vad eleverna har med sig, vad läraren själv kan tillföra och vilka andra saker i det ”lärande rummet” som kan stötta och berika lärandet. Ibland väljer läraren en laboration, ibland en föreläsning, ibland en undersökning av källor på Internet, o.s.v. Genom samarbete med andra lärare, goda exempel, egen erfarenhet, reflekterad praktik, dialog med eleverna och koll på forskningen så mejslas så ‘den goda undervisningen’ fram.

3 kommentarer

Under Kritik, Lärande, Motivation, Skola, Undervisning, Utbildning

Mer systemkritik…

De institutionella villkor som en skola inför och medför har jag tidigare, helt kort, kommit in på här. Poängen är väl den att skolan skapar strukturer och arbetsformer som styr undervisning och lärande. De som verkar i systemet styrs och påverkas av systemets strukturer…

Skolan som institution har också fått en del kritik. Det påpekas i den debatten hur cementerade ämnen, metoder och arbetssätt är. Många menar att  skolan inte hänger med i den tekniska utvecklingen (som i den här artikeln). Och man kan fråga sig varför läroboken fortfarande är så närvarande. Varför använder man sig inte av spel som Civilization eller SimCity i skolan? Varför diskuterar man inte spelets gestaltning av sociala, ekonomiska, historiska, politiska och miljömässiga problem i skolan och bryter dem mot verkliga teorier, mekanismer och modeller? Bara för att ta ett exempel. (Företag som skriver specialdesignade spel för skolan finner ni, för övrigt, i OmniGame och Grul).

Ytterligare en röst (bland många) som talar om skolans strukturella fyrkantighet är  professor Peter Gärdenfors som i Sydsvenskan talar om hur skolans struktur tar kål på elevernas motivation. Läs och begrunda.

Lämna en kommentar

Under Debatt, Kritik, Lärande, Motivation, Skola, Undervisning, Utbildning

Med makt och myndighet

Jesus kallas ibland ”didaskalos” (mästare, lärare på grekiska) i Nya testamentet. Tomas Kroksmark skrev för många år sedan en bok med den titeln. Det var en bok om Jesu undervisningskonst. Kroksmark skriver om Jesu undervisningskonst så som den framträder i Nya testamentet och om de metoder han använder sig av. Han är ju känd för sina liknelser, men använder sig också av många andra metoder.  Alla som vill undervisa ”med makt och myndighet” kan ju ha glädje av boken. 😉

Lämna en kommentar

Under Boktips, Motivation, Skola, Undervisning

Scaffolding – en lathund

Scaffolding (”stöttat lärande”) är ett begrepp som kommer från Lev Vygotskij och Jerome Bruner, båda inflytelsrika forskare inom inlärningspsykologi.

Scaffolding handlar om alla de åtgärder som en lärare kan vidta för att stötta en elevs lärande.

….

Allmänt sett kan man tillämpa scaffolding i alla delar av lärandet:  Du kan stötta lärandet genom att välja problem och uppgifter som är intressanta. Du kan stötta genom att tydliggöra lärandemål. Du kan stötta genom att strukturera uppgiften. Du kan stötta genom att följa upp och intressera dig för elevens arbete, problem och resultat. Och så vidare.

Sex steg i Scaffolding (”stöttat lärande”)
Nedan följer en lathund för scaffolding som jag översatt från denna e-bok. Modellen nedan finns också som instruktionsfilm. Se filmen först, sedan kan du (skulle jag tro) kunna ha glädje av lathunden. 🙂

1. Dela ett gemensamt lärandemål.

Diskutera vad som är målsättningen för kursen. Effekter: eleven förstår vad hon vill och vad kursen går ut på. Läraren förstår vad eleven har som lärandemål.

2. Diagnostisera eleverna.

Ta reda på vad de kan och inte kan. Vad de känner till och inte känner till. Detta behöver man inte göra med ett diagnostiskt prov utan kan göra mer informellt genom ett samtal.

3. Fokusera på hela lärandemålet.

Snegla på helheten (lärandemålet) under lärandets gång, men bryt ner lärandemålet i de delar (delfärdigheter, delmål, delkunskaper) du ser att lärandemålet består av. Jobba sedan del efter del tills eleven fått alla delar på plats.

4. Färdighetsstöd.

Var tillgänglig och hjälp till vid behov.  Ge ledtrådar och påpeka framsteg.

5. Avsiktsstöd.

Om eleven förlorar fokus eller börjar tillämpa strategier som inte är framgångsrika så ska läraren påpeka detta och hjälpa eleven att återfå fokus. Om eleven löser problem och uppgifter effektivt ska läraren undvika att intervenera.

6. Optimera stödet.

Intervenera när eleven hamnar i bekymmer. Låt henne vara om hon gör stadiga framsteg,

7. Demonstrera ‘expert modellen’.

Visa tydligt för eleven hur man utför färdigheten, eller hur en lösning (eller motsvarande) nås och ska se ut.

1 kommentar

Under Boktips, Lärande, Motivation, Teoribildning, Undervisning, Utbildning