Category Archives: Uncategorized

Skolans bedömningar leder bort och inte hem

  
Så då var det dags att ta bladet från munnen.

Jag är inte längre en tjänsteman som ska genomföra fattade beslut, utan kan som medborgare tala från hjärtat.

För dagens gud är ett beläte. Dagens budord är skrivna i lösan sand. Ändå sägs de av dagens fariséer vara huggna i sten som Moses budord. Modet i dagens skola är att fokusera på bedömning. Men dagens bedömningar leder bort, och inte hem.

Astrid Lindgren förmår redan 1948 i ”Pippi Långstrump i Söderhavet” avslöja sanningen om kärnan i skolans bedömningar, vad de allt som oftast leder till.

För i bedömningarna är det makten som talar.

I Astrid Lindgrens bok möter Pippi fröken Rosenblom, en rik gammal dam som kommer till skolan en gång om året och håller förhör med barnen. De som svarar rätt får karameller, pengar, skära yllebyxor eller soppa. De som svarar fel får ställa sig i skamvrån. Fröken Rosenblom uppmärksammar barnens brister och ignorerar deras förtjänster. Konsekvenserna är morot eller piska, karameller eller skamvrå. Barnen i skildringen är förtryckta, maktlösa och otrygga.

Pippi är på alla barns sida. Alla har nåt de kan och de duger som de är. Alla barn får vara med. Alla får karameller. Hon gör barnen fria så de kan handla och ta egna initiativ.

I dag, 2015, talar makten igen. Makten vill styra och gillar inte det individuella och originella. Allt ska vara likadant, men vi är inte lika värda.

I allt väsentligt styrs skolan idag av tankar om standardisering och hierarkisering  med planerad undervisning utifrån mål för barnens lärande som föreskrivs från staten. Och snart sagt alla ämnen ska ha prov utifrån vilka eleverna ordnas från sämst till bäst – och alla barn ska få ”återkoppling”, dvs bedömas enligt standardiserade normer för vad man ska kunna och få reda på vad som saknas för nästa steg. Hur man kommit fram till dessa normer och mål vet dock ingen. Kan du nåt annat än vad makten bestämt så får du ingen karamell. Och nåt utrymme för medinflytande blir det ju knappt kvar när eleverna ska korvstoppas med spaltmeter med ”centrala innehåll” och bedömas utifrån  ännu längre spalter av bedömningsgrunder, ”de nationella kunskapskraven”.

Den överreglerade och etiskt tveksamma praktiken att sortera barn och ungdomar utifrån mycket vagt formulerade betygsgrunder och prov – vars vetenskapliga underbyggnad inte går att få ta del av (!) – har dock en vacker framsida.

Bedömningar blir fina och bra när de används för lärande (nämligen). Begreppet i tiden är Bedömning för Lärande (BfL). Teorin är framburen av den karismatiske, vederhäftige och vältalige Dylan Wiliam.

Tyvärr är teoribygget ett lapptäcke. En del är vaga, allmänna principer och klämmiga buzzwords, och lite ögonfägnad med kulörta muggar och slickepinnar, annat är tämligen välkända och välbeprövade lärdomar inom pedagogiken. Men så som teorierna nu kommer att omsättas i olika typer av skriftliga omdömen med citat ur kunskapskraven (men också i ”matriser” och en ren uppföljningshysteri) så får man säga att vi kommit långt från vad man med allra bästa vilja kan förstå att Dylan Wiliam och hans gelikar försökt beskriva som ”bedömning för lärande”.

I sin essens talar egentligen Dylan Wiliam om ett dialogiskt klassrum och en lärare som är receptiv och reflekterande. En lärare som lyssnar på sina elever och som använder det han eller hon ser i klassrummet i termer av elevernas lärande, engagemang och utveckling för att anpassa och förbättra sin undervisning (”minut för minut”, medan den pågår).

Jag har försökt. Jag har verkligen försökt verka för att sprida kunskaper om vad kunskapsbedömning kan vara, hur den kan användas, vilka begränsningarna är och jag har försökt tala om den etiska dimensionen. Men det är förstås dåraktigt att tro att en ensam röst kan höras. Det är ju lätt att ge upp?

Men som tur är har jag läst Camus. Så jag vet att tillvaron är absurd. Jag vet också att resignation, självmord och att stämma in i kören med de troende är livsval som inte fungerar.

Det enda som fungerar är revolten. Det är först i revolten man kan mötas med andra, i vad som är gemensamt. Vi i skolan är inte kamrerer som ska väga och mäta barn och ungdomars egenskaper och föra in dem i tabeller. Vi är inte byråkrater som ska dokumentera vad de kan och ”bör utveckla”.

Vi är pedagoger.

Vi är där för dem. Vi är där för att vi vill göra skillnad. Vi vill att kunskaperna ska göra dem fria. Inte  fjättra dem vid ett omdömes eller ett betygs snuttifikation av en människas potential.

Stockholm, 20151031

Daniel Wernegren

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Från fortet till fältet

På Fleminggatan i Stockholm ligger Skolverket. I huvudstaden. I rikets symboliska centrum. 

På Vikingavägen i Märsta ligger Arlandagymnasiet. I förorten. I rikets symboliska periferi.

I myndigheten dras det upp planer och sammanställs rapporter. Kloka råd till skolans personal tas fram, tydliga kunskapskrav formuleras och nationella prov som ska mäta i vilken utsträckning eleverna nått målen och hur resultaten i skolan ser ut.

I skolan möter lärare och rektorer dagens svenska ungdomar. De är unika varelser, individer, som möter oss i tid och rum. Det är en scen där rekvisita, publik och aktörer är i rörelse. I en virvel av handling och konsekvens. Det är slående hur sammansatt och svåröverskådlig skolvardagen är. 

Man skulle kunna tro att det är lätt att bli yr inför all denna rörelse, all denna förändring.  Man skulle kunna tro att det i denna situation är lätt att snava, tappa fotfästet och glömma vart man är på väg, vilken riktning som är den rätta. 

Men kompassnålen pekar mot norr och Polstjärnan lyser klar. 

Man ser det i deras ögon. Man ser det i de vuxnas klara uppmärksamhet. De ser, de lyssnar på de unga. Vi i skolan vill väl, vill det goda. Detta är evigt. Det är mer ursprungligt och grundläggande än alla planer, alla råd och mänsklighetens samlade vetande. 

I alla tider har de stora sörjt för de små, de äldre försökt hjälpa de unga. Vi försöker likt våra förfäder visa dem en väg framåt mot en okänd framtid, som vi vet lika lite om som dem som vi försöker leda. Vi vet inte vart vägen slutar. 

Men nånstans vet vi, utan att vi är medvetna om det, att vägens riktning alltid pekas ut av den goda viljan.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Slut

Min blogg tar nu slut, eller i varje fall en längre semester. Hoppas att ni som läst haft glädje av den.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

”En sak i taget”

Jag gillar Alfons Åberg. Alfons pappa säger i en av böckerna ”en sak i taget”. En gammal visdom skulle jag tro. Professor Daniel Willingham har gjort en ny film om multitasking. Den är värd att se och kommer säkert att leda till en och annan avvikande uppfattning. Jag tror dock att han har rätt. Frågan är hur man ska sluta med multitasking. Det är ju så kul. 🙂

Lämna en kommentar

Filed under Debatt, Empiriska studier, Hjärnan, Intelligens, Internationellt, IT, Lärande, Skola, Teoribildning, Uncategorized

Värdegrund – vad är det?

Skolans värdegrund kommer till uttryck i läroplanen (Lpf 94). I värdegrundsavsnittet nämns demokratiska värden, respekt för olikheter, alla människors lika värde och medkänsla med svaga och utsatta.

Skolans värdegrund kommer också till uttryck i skolans praxis. Donald Broady kallar företeelsen ”den dolda läroplanen”. (Hans tankar om denna beskrivs i en artikel publicerad i KRUT 1980). Han talar om hur skolan i sin dagliga verksamhet kommunicerar en uppsättning dolda värden.

Till exempel ska barnen vara beredda på att ständigt bli avbrutna i sitt arbete, att anpassa sig till lärarens maktutövning, dvs. att blint utföra arbetsuppgifter man inte förstår poängen med eller är intresserad av.

Skolan ställer vidare krav på ständig uppmärksamhet och den visar genom sina arbetsmetoder att det inte är gynnsamt att samarbeta. Dessutom ställer dessa arbetsformer krav på att man sitter still och är tyst.

Och som grädde på moset så finns litet eller inget utrymme för eleven att bidra med egna erfarenheter, hävdar Broady. I sin värsta form är (tydligen) skolan ett slags kopieringsmaskin: vid slutet av kursen ska lärobokens kunskaper återfinnas i en identisk kopia i elevens huvud.

Broadys artikel är från 1980 så man får hoppas att saker förändrats – för resonemanget stämmer verkligen till eftertanke. Den som vill läsa lite mer på nätet om detta kan läsa om The Hidden Curriculum (1970), en bok av Benson Snyder.

2 kommentarer

Filed under Debatt, Skola, Teoribildning, Uncategorized, Utbildning