Kategoriarkiv: Uncategorized

Intelligens i förändring

De flesta har hört talas om IQ. Det är förstås nåt mer än en låt av Magnus Uggla. Det handlar om en mätning, en mätning av ”intelligens”. Mätningen utvecklades först av Alfred Binet och Theodore Simon. Instrumentet hade inledningsvis syftet att upptäcka de barn som behövde särskilt stöd för sin utveckling. Då betonades att intelligens är nåt dynamiskt som påverkas av undervisning, upplevd relevans, av motivation. Det glömdes fort.

Med tiden så fick IQ karaktären av en egenskap man har. Jordan B Peterson, exempelvis, talar om IQ som nåt ”you have”. Så människor som ”har” IQ 85 kan inte göra vissa saker och de kan inte lära sig, säger han.

Det här är en spridd uppfattning i dag. Jordan B Peterson har miljontals följare och är mångas bild av en intellektuell och kunnig person, som säger hur det är snarare än hur vi önskar att det vore. Men redan utan hans YouTube-kanal så har tanken om medfödda, oföränderliga själsliga egenskaper ganska stor utbredning.

Catherine Malabou skriver om IQ och dess rötter i sin bok Morphing Intelligence – From IQ measurement to artificial brains (2019). Hon har gjort en slags arkeologisk utredning av intelligensmätning som vetenskaplig, social, medicinsk, och ideologisk verksamhet. Hon menar att Alfred Binet, som utvecklade det första IQ-testet, aldrig avsett att intelligens i IQ-test är något man ”har”, eller att intelligens ens ”är” nåt som kan mätas på det sätt som ett träd eller en sten kan mätas.

Malabou drar i sin bok parallellen mellan IQ-mätning, rashygien och ideologisk darwinism. Malabou menar att IQ-mätning precis som rashygienen stött tanken om att vi kan bygga ett samhälle på de som fötts starka, de som fötts smarta. Tanken som styr är föreställningen att visa gener är bättre för intelligens, hälsa och så vidare. Inte särskilt förvånansvärt så hänger mätningen av människoskallar, intelligensmätning, den tidiga genetiken och rashygienen ihop.

Mycket riktigt ledde teorin till praktik, påpekar Malabou. I USA tvångssteriliserades minst 64 000 människor, i Tyskland 400 000. I Sverige över 27 000, övervägande kvinnor. Det här var förstås långt innan vi visste så mycket om genetik och innan vi visste nåt om epigenetik. Nu vet vi att det mesta av generna i våra celler är inaktiva och saknar betydelse för våra egenskaper och att miljön påverkar de aktiva genernas egenskaper kraftigt. Vi vet att hjärnan är tydligt plastisk och förändras kontinuerligt och anpassas på cellnivå under livet, beroende på våra erfarenheter.

Människor, till exempel elever i skolan, som övas i att se sig själva och fundera över sina beteenden och som möts av lärare och vuxna som kan spegla hur de tänker (hur de ser på sig själva, sitt lärande, sitt ansvar för andra, osv) kan självständigt utveckla sitt eget tänkande. De kan utveckla sin intelligens i både mätningar och mer brett än någon mätning förmår fånga.

IQ-mätningen hänger dock inte ihop med den här typen av dynamisk människosyn. Den handlar om att ta reda på dina medfödda egenskaper, skriver Malabou. Det kallas på engelska ”innatism” eller ”hereditarianism”. Det är från IQ-mätningen vi har begrepp som debil, idiot och imbecill. Du är en idiot. Du är obildbar. Du är en belastning, osv.

Att detta sätt att tänka inte lämnat oss märker man om man läser The Bell Curve (1994), en tegelsten som sammanfattar rönen från ‘stark evidens’ om intelligensmätning, skriven av Hernstein and Murray. I boken får man också veta att kvinnor inte har lika många briljanta personer som män, och att svarta har ett lägre medelvärde för sin IQ än vita. Inget om hur den sociala politiken, fattigdom, undernäring eller kulturell mobbning påverkar en människas själsliga utveckling. Det sitter i den dubbla x kromosomen eller i den mörka huden, ska vi fås att tro.

Från intelligensmätningen utvecklas idéer också om ”mental ålder” och ”särskild begåvning”. Redan i Binets första bok ägnas ett helt avsnitt till ”de särskilt begåvades behov”, trots att det uttalade syftet med mätningen ju var att hjälpa de som hade låga värden. Föreställningen att särskilt begåvade inte får tillräcklig stimulans, eller att vissa ligger ett år före håller fortfarande. Jan Björklund och Skolverket utgår från idéen om ”särskilt begåvade”. Det finns nu officiella stödmaterial om hur vi kan hjälpa dem i skolan; och i kartläggningen av nyanlända anses den bästa anpassningen av skolan vara att eleven placeras i en årskurs som passar begåvningen snarare än den biologiska åldern.

Malabou pekar dock framåt mot en ny hjärna, den artificiella intelligensen (AI), möjliggjord (kanske) av nya plastiska neurala kretsar som nu utvecklas. Det kommer i sånt fall vara en form av intelligens som utgår från vår kroppslighet och som kommer att vara ”korkad” precis på det sätt som människor är, helt oaktat en intelligenskvot på 200. Det kommer vara ett medvetande precis som vårt som inte i sina upplevelser, sitt tänkande eller sin förståelse kan reduceras till en linjär mätning. AI, intelligens och människor är föränderliga dynamiska, mångfacetterade och komplexa. Och drömmen om de enkla svaren får vi som tur var överge. Det kommer AI att påminna oss om ifall vi glömmer.



2 kommentarer

Under Uncategorized

Blir du lönsam, lille vän?

Konstverket Blir du lönsam, lille vän? av Peter Tillberg (1972) brukar ses som ett uttryck för den skepsis som spreds mot auktoritet, teknologi och rationalitet under och efter Vietnamkriget i både Sverige och Förenta staterna.

Vietnamkriget hade haft rationalitet som sin främsta ledstjärna. Kriget leddes av Robert McNamara som tidigare varit chef på Ford Motor Company. Han använde mätningar, datorsimuleringar och resultatmått (som antal dödade soldater eller antalet förstörda ”strukturer” [läs: hus]) för att utvärdera hur kriget gick. Tanken under ytan var att en handling är ”god” om den är effektiv.

Det hela anses ha skapat en reaktion inom konsten och filmen som är kritisk till ”det effektiva samhället”. I Sverige blev till exempel filmen Gökboet (1975) en stor framgång. Det är den film som gått längst på svenska biografer, utan uppehåll . Den visades nonstop i 10 år. Filmen handlar om hur ett mentalsjukhus drivs av samma typ av teknologiska förnuft som Vietnamkriget. Genom vård, transparens och terapeutiska samtal samt medinflytande så ska de sjuka bli friska. Men vården är ständig övervakning, samtalen blir påtvingad nakenhet och förödmjukande bekännelser och medinflytandet är en maskerad, som ser ut som att vi har röstat men där ”de förnuftiga” bestämmer.

I boken Gökboet (1958) hänger en plakett på en vägg som gratulerar sjukhusavdelningen för att den behöver minst personal av alla avdelningar. Den är effektivast.

1979 kom Jean-Francois Lyotards bok The Postmodern Condition ut. I boken beskriver han den ”performativa” kunskap som triumferar i en värld där ingen handling har ett värde i sig, där inget är sant eller har hänt om resultatet uteblir. Det goda i en performativ värld är maximala resultat till minimala kostnader. Värden som ”sanning” eller ”etik” underordnas effektiviteten.

Lyotards profetia är att utbildningen i framtiden (vår tid?) kommer att domineras av detta performativa förnuft. Men han menar att det förnuft som det här sättet att tänka står för till sist alltid missar mål. Den nytta som mäts och som styr handlandet leder till handlingsmönster där människor bara försöker sig på sånt de vet de kan lyckas med och det som är lönsamt. Det som inte hade en effekt (som räknas) har ju aldrig gjorts.

Jonas Salk och andra forskare lyckades 1952 ta fram poliovaccinet, grundad på forskning som finansierats utan resultatkrav. Vaccinet grundade sig på samarbete och öppen forskning. Vaccinet patenterades aldrig. Stora volymer av vaccinet spreds på kort tid och miljontals kunde skyddas från en allvarlig sjukdom utan att någon tjänade en krona på affären. I dag leder lönsamhetskravet till konkurrerande vaccin, avsaknad av samarbete, fiendskap mellan länder och till att de flesta av oss ännu inte är vaccinerade.

Fast bara det som anses lönsamt finns. Så man undrar nästan om det där med Salks vaccin egentligen hände. Tillbergs fråga kommer tillbaka i vår tid, men nu är frågan kanske snarare: finns du ens om du inte är lönsam, min lille vän?

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Nästan där

Skolan finns nästan inte längre. Den har slutat vara konkret och rumslig och blivit abstrakt och fjärran. När eleverna sitter hemma och ska ha skolan där, så kan flera av skolans traditionella sätt att arbeta inte längre användas. Den påtagliga fysiska närvaron möjliggör för tredimensionell kommunikation, handgriplig hjälp, samt direkt observation och utvärdering av aktivitet, problemlösning och engagemang. Det är också lättare att leva sig in i elevernas situation när man är i samma rum med dem och ser hur de reagerar. Man kan förstå deras vidare verklighet och sammanhang: kanske har nån fått slut med sin tjej, kanske har nån stukat foten på gympan. Småsaker som om lärare vet om dem kan påverka bemötandet och bidra till att göra skolan varm och mänsklig.

Lärande på distans innebär att vi som lärare inte är där, vi är nästan där. Utifrån att vi berövas möjlighteter till inlevelse, övervakning och interaktion som vi är vana med så behöver vi se över hur vi kan göra istället. Det här är mina förslag på hur situationen kan angripas:

  1. Inlevelse. Det här är en svår tid för många. Kanske pressas familjen ihop och stämningen inte är så bra hemma? Visa värme och inlevelse. Utgå från människan. Bjud in till att låta dem berätta om svårigheter. Erbjud ett förutsättningslöst samtal, utan moralkakor, för de som har svårigheter att hänga med på grund av småsyskon, tiktok eller CS-GO.
  2. Medinflytande. Betona delägarskap nu när kontroll inte längre fungerar. Erbjud inflytande över ämnen och arbetsområden som behandlas i undervisningen. It takes two to tango.
  3. Öka interaktionen. Använd metoder som: exit tickets, muddiest point, rita, göra en tabell, göra en mindmap, think-pair-share, pessimist-optimist, djävulens advokat, osv.
  4. Visa engagemang. Berätta om sånt du känner för. Berätta om hur du lär dig och gör för att komma vidare när det är svårt. Lös elevernas uppgifter och visa hur du gör. Gå först som modellelev, ”first learner”.
  5. Gå ut. Använd reportaget eller kanske rentav intervjun som metod? Kanske har du nån bekant som kan komma in och vara gäst hemifrån på lektionen?

Distanslärandet ställer stora krav på både lärare och elev. Krav som vi inte riktigt kan leva upp till. Det är svårt att ersätta att vara där. Men i ärlighetens namn är ju inte ens den vanliga skolan en garanti för att alla lyckas hela tiden. Långt därifrån. Kanske kan vi påminnas om att vara rimliga mot eleverna och oss själva och samtidigt vara ståndaktiga, problemlösande och proaktiva? Tekniken i sig är ju en utmaning och det gäller att så fort som möjligt få grepp om hur man bokar möten så att alla elever blir deltagare istället för administratörer, att se till att veta var bilder man vill dela ligger, ta reda på hur man kan dela ljudet från sin egen dator, osv., osv. När man fått kläm på de sakerna kan man lägga till nya verktyg och variera.

Vi når nog inte hela vägen. Det kanske inte ens går om vi gör allt rätt och kan all teknik. Vi är ju bara nästan där.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

En mörk årstid

Varje välde har sitt slut. Rom hade sin uppgång och sitt fall. Det senaste året har visat att vår tids stora rike går mot sitt slut som framgångsrik och sammanhållen nation. Historiker kommer att ställa sig frågan hur det kunde hända. Men redan idag kan vi ana vilka några av orsakerna var.

Frånvaron av fakta. Pandemin 2020 har visat att önsketänkande, konspirationsteorier och rent bilskojeri har högre halt än kunskap, kompetens och vetenskap. Redan tidigt sa Trump och många med honom att det här inte var så farligt, skulle gå över snart, eller rentav inte var ett problem över huvud taget.

De vetenskapsmän som uttalar sig och föreslår åtgärder får först popstjärnestatus men efter hand vänds populariteten på ända. Deras förslag ifrågasätts, deras popularitet misstänkliggörs och medierna närmar sig vetenskapen och vetenskapsmännen med samma typ av journalistik som vi ser kring Zlatan eller Prinsessan Madeleine. Inte en kritik utifrån en vetenskaplig diskurs. Utan kritik utifrån löst tyckande.

Särskilt uttalade blir problemen i Förenta staterna. Där dör nu 4000 människor det senaste dygnet. Och ända sedan utbrottet har omvärlden gapande fått bevittna den inkompetenta och tragikomiska hanteringen av pandemin från tevesoffan. USA är ett land som alltid väckt känslor, men för första gången i historien är omvärldens känsla den av medlidande.

Oförmåga till sammanhållning. Kulmen på den amerikanska civilisationens kris och sammanbrott kom 6 januari. Stormningen av Kapitolium kommer att gå till historien. Den saknar egentligen motstycke i det moderna Förenta staterna. Men hur krisen nu hanteras visar att stormningen bara är ett symptom, att den sjukdom som USA lider av inte är Covid19, utan att sjukdomen är en djup splittring kring vad som är fakta, vad som är verkligt.

Hade USA haft ett kulturellt immunförsvar skulle landet enats mot det samhällsomstörtande hotet. Det såg först ut att göra det men i dagarna som gått ökar nu splittringen. Kritiken handlar om att ”hur kan man beröva Trump sitt Twitter-konto när Iran får behålla sitt”, eller om hur djupt orättvis och orimlig kritiken av Trump är och det berättas om hur nya plattformar väljs för den konservativa rörelsen, osv. Ingen tillnyktring, inget slut på dubbelseendet, utan verkligheten är kluven. Olika grupper har radikalt olika bilder av vad som är fakta.

Ekonomisk ruin för folket. Detta samtidigt som produktiviteten sjunker som en sten och budgetunderskottet skenar. Redan innan de senaste utgifterna fick den amerikanska staten låna varannan dollar i den offentliga budgeten för att amerikanerna betalar för lite skatt. Prognoserna för räntekostnaderna för att rulla den växande statsskulden skiljer sig åt, men vissa siade om att USA snart kan vara uppe i räntekostnader som motsvarar upp mot 5, eller rentav 10 procent av hela bruttonationalprodukten. Och de här prognoserna gjordes långt innan USA tog upp de nya enorma lån som krävts för att hantera Covid19. Mycket talar för att skulden i förlängningen kommer leda till galopperande inflation som kommer undergräva vanliga människors inkomster, men få aktierna att stiga som raketer mot skyn och polarisera samhället ytterligare.

(Thomas Piketty, Kapitalet i tjugoförsta århundradet 1, 2, 3 och 4. Även i: Public Debt and its Unequalizing Effects, Victor Amoreux)

Överenskommelser betyder inget. Under den sista tiden har USA hotat med och sedan brutit med sedan länge etablerade avtal och principer som bidragit till internationell stabilitet. INF som är en grundbult för internationell säkerhet släppte USA 2019. JCPOA med Iran hoppade man av precis när det skulle träda i kraft. Båda avhoppen innebär ökad risk för spridning av kärnvapen som snabbt kan användas eller av misstag råka användas. Idag talade amerikanska utrikesministern om att släppa på de begränsningar som funnits kring relationer till Taiwan (landets formella namn är Republiken Kina), något som riskerar mycket eftersom Folkrepubliken Kina menar att det bara finns ett Kina. Detta har man varit överens om i FN sedan 1971 då folkrepubliken tog över republiken Kinas (Taiwans) stol i FN.

Avslutningsvis. I dagsläget förefaller sammanbrottet redan hänt. Fakta finns inte. Kompetens respekteras inte. Avtal och principer efterlevs inte. Förmågan att mobilisera ett försvar av det amerikanska samhällets spelregler förefaller saknas. Trump kommer inte avsättas, men hans medlöpare slängs under bussen. Om samlingen runt Kongressens integritet inte sker så betyder det på sikt slutet. Det innebär en passiv legitimering av uppror. Och som Lincoln sa: ”a house divided against itself cannot stand”.

Det är en mörk årstid nu. Långt borta är talet om Amerikas frihet och möjligheter, om landet dit de smartaste fylkas, om ”den lysande staden på ett berg”. Nu läggs nog grunden till nya välden, medan det gamla faller samman. I de nya är man enig om verkligheten, respekterar sina experter och förmår kväsa de inre hoten. Frågan är hur denna omvälvande maktförskjutning kommer att gå: vilka värderingar och ideal de rikena kommer att hålla högt, och hur vi i norden ska kunna bevara våra värden när den globala ordningen skakar i sina grundvalar?

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Allt eller inget

Moby Dick (1851) är Herman Melvilles klassiska berättelse om den vita valen. Valen blir en symbol för naturens resurser, men också för naturens hämnd. I berättelsen så är Kapten Ahab mannen som till varje pris ska fånga valen, besitta allt, kontrollera allt. Till slut så dras Kapten Ahab ner i havets djup tillsammans med sin val. Viljan att kontrollera allt leder till undergången.

Moby Dick är boken som alltid tycks aktuell. Tidningsrubriker som nämns i boken talar om ”blodigt krig i Afghanistan” och om att ”det amerikanska presidentvalet har blivit stulet”. Lite spökligt att läsa nu de sista skälvande dagarna innan en ny president, kanske, tar makten.

Moby Dick har ideligen fått nya tolkningar. Man talar om att  man fångade valar på grund av deras olja. Man talar om valen som symbolen för naturen och hennes resurser. Man talar om valen som symbol för förnuftets gränser. Kapten Ahab ses då som en representant för människans obändiga vilja att underkasta världen sitt förnuft. Att vi innerst inne önskar vara omnipotenta: allt ska vi styra, allt ska vi förstå. (Mariners, Renegades and Castaways: The Story of Herman Melville and the World We Live In, CLR James)

Att boken Moby Dick föds i Amerika är kanske inte konstigt. Där fann européerna en ny värld, en värld som de gjorde till sin egen, till varje pris. Vi känner alla till folkmorden på ursprungsbefolkningen och slavhandeln, i alla fall i princip. Historien om den Nya världen berättar om fria resurser genom erövringar, fri arbetskraft genom slavar och gratis vinster – utan konsekvenser.

Första ön som koloniserades och exploaterades av européerna var Hispaniola. Det vi idag känner som Haiti. På ön bodde ursprungsbefolkning som snart decimerades och slavhandeln började. 1789 så skedde slavrevolten. Den enda framgångsrika i hela Nya världen. Det här fick Haitierna äta upp då de attackerades av fransmän och engelsmän och amerikaner. De fick utstå blockader och svältandet och lidandet såg inga gränser. Stormakterna var eniga: vi kan inte ha ett lyckat slavuppror. Det kan ju sprida sig. (The Black Jacobins, CLR James)

Columbus kliver i land på Haiti, ön Hispaniola

De tvingades betala en krigsskuld till Frankrike, som de blev klara med strax efter andra världskriget. Var de inte slavar eller fast i godtycklig ocker längre, så blev de med tiden helt beroende av den nyckfulla sockerhandeln som USA kontrollerade. Med tiden nya diktatorer och nytt slaveri, fast med nya etiketter. Fria men förslavade igen genom terror, voodoo och det omnipotenta vansinnets logik. På åttiotalet, bland annat, så såg amerikanerna till att avliva alla kreolska grisar på ön, man gav dem istället fina nordamerikanska grisar, som förstås inte klarade klimatet och så var en bra näring förstörd. När folket på Haiti återigen försökte göra sig fria och röstade fram Aristide 1991, som lovat sociala reformer, så ingrep USA och 2004 blev han bortförd till Afrika.

Om man tittar på Haiti på håll så ser man att stora delar av ön förstörts på grund av nedhuggning och jordförstöring. I Frankrike står nu de fina mahognymöblerna och många franska förmögenheter byggdes upp på exploateringen av ön och befolkningen. Att landet dessutom drabbades av en jordbävning 2010 har störtat landet ner i än värre lidande, omkring 200 000 fick sätta livet till. Men inga skuldavskrivningar, i bästa fall tafatt hjälp från länderna som berikat sig på och utplundrat landet. De som försökte fly fångades av amerikanska kustbevakningen och tvingades tillbaka trots flyktingstatus, några hamnade i världens första HIV-läger. En rent grotesk hantering som Bill Cinton är ansvarig för. Det enda som är bra idag är att de inte längre är så beroende av sockerodlingar.

För socker ligger bakom mycket elände i världen. Inte bara fetma och karies utan modern kolonialism och dominans. Ett bra exempel på problemen med sockerhandeln finns i Kuba. Sockerhandeln och USA:s program för sockerkvotor ledde nämligen till nästa kända uppror i Karibien, Kuba. Kuba blev som koloni ett stort sockerplantage som med tiden ägdes till stora delar av nordamerikanska ägare. Kuba var på femtiotalet en nära allierad till Förenta staterna och det har alltid ansetts som ett mysterium att revolutionen lyckades, så nära amerikanska fastlandet och utan att befolkningen egentligen svalt.

Historieekonomisk forskning har dock kunnat förklara varför Fidel Castro, som själv aldrig trodde han skulle kunna lyckas ta makten på ön, ändå fick den. Förklaringen ligger i prisjusteringar och ett dåligt sockeravtal 1956 då USA:s sockerkvotor ändrades. Då fick Kubas ledare Batista problem. Hans närmaste ville till och med kuppa mot honom. De såg framför sig hur de få cent som behövdes för att Kuba skulle gå runt inte skulle finnas. Kort senare svek de honom. Den hjälp Castro behövde kom plötsligt, inte utifrån men inifrån, och han tog över. (Dye, A., & Sicotte, R. (2004). The U.S. Sugar Program and the Cuban Revolution. The Journal of Economic History, 64(3), 673-704.)

I det läget hade Kuba i stort sett bara en produkt: socker. Plantagen ägdes av amerikanska banker och bolag. Castro försökte ändra på detta. Men precis som det kända slavupproret på Haiti så kunde USA inte tåla ett framgångsrikt exempel, och nu hade ju dessutom amerikanska bolag och bankerna blivit av med sin stora sockertopp. Det gick inte an. Landet sattes i blockad. En invasion började planeras. Få protesterade för nu kunde man klistra på de före detta slavarna en ny etikett: kommunister. Och då kunde man ta i med hårdhandskarna. För kubanerna blev dock allt som vanligt: slit på sockerfälten. Blockaderna och försöken att knäcka kubanerna fortsätter (senast idag) trots att Castro är död, trots Sovjet fallit och trots ingen längre på allvar tror kubanerna är ett hot.

Vad kunde vi lära av Moby Dick? Jo, planetens resurser ska tyglas, de ska kontrolleras och underkastas oss. Valen har fått en ny kropp i det globala syd. Den ska följa vår plan. Våra grisar ska de ha. Vårt socker ska de odla. Våra order ska de följa. Den anda som Kapten Ahab förkroppsligar styr världen alltjämt, tycks det. Det förbereds för nya båtar att fånga valen (Fast-fish). Den får inte vara lös (Loose-fish). Båtarna har bara fått andra namn, ofta döpta efter amerikanska presidenter. Besten som ska besegras är inte bara valen utan hela planeten. Den ska underkastas vår logik, vårt tänkande och vårt förnuft. Vi ska sätta harpunen i den:

What was America in 1492 but a Loose-Fish, in which Columbus struck the Spanish standard by way of wailing it for his royal master and mistress? What was Poland to the Czar? What Greece to the Turk? What India to England? What at last will Mexico be to the United States? All Loose-Fish. What are the Rights of Man and the Liberties of the World but Loose-Fish? What all men’s minds and opinions but Loose-Fish? What is the principle of religious belief in them but a Loose-Fish? What to the ostentatious smuggling verbalists are the thoughts of thinkers but Loose-Fish? What is the great globe itself but a Loose-Fish? And what are you, reader, but a Loose-Fish and a Fast-Fish, too? (s. 267, Moby Dick)

Hangarfartyget USS Ronald Reagan

Vår omnipotenta önskan tycks inte ha någon gräns, den lämnar till slut all sin påstådda förnuftighet bakom sig. Vi ska ha allt, kontrollera allt, veta allt. Och lite till. Då pressas planetens resurser förbi sin yttersta gräns och högmodet drar oss mot stupet. Precis som allt ser ut att gå åt skogen så finns dock en ny möjlighet. En sista strimma av hopp.

Inför pandemier, atombomber och klimathoten så märker vi plötsligt att vi sitter i samma båt. Vi märker att vårt högmod, önskan att styra allt, äventyrar oss alla. Vi märker att vi riskerar att det blir ingenting kvar. I den insikten ligger en bra framtid. Vi behöver varandra. Det finns nåt vi har ihop. Det är vår chans.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Är Kissinger död än?

Nej. Han lever. Henry Kissinger kommer att fylla 98 i maj 2021. Han är troligen den värsta nu levande krigsförbrytaren. Han har dessutom kommit undan; det har inte hans offer. Kambodja exempelvis lider fortfarande av det han gjorde. Kanske vill du skänka en slant till Kambodjas barn, för något skadestånd lär de väl aldrig få?

Kissinger är idag en respekterad medlem av det amerikanska samhället.

För femtio år sen, i dagarna, avbröts Operation Ranch hand. Den pågick i 9 år. Det var den kemiska krigföring som USA bedrev i Vietnamkriget. Den kampanjen drabbade åtminstone 3 miljoner direkt och minst 1 miljon barn föddes med sjukdomar på grund av att föräldrarna exponerats för gifterna. Så vore det inte rimligt att vi i samband med femtioårsdagen till detta folkmord såg till att de skyldiga, som fortfarande lever, ställdes inför rätta och att kompensation betalades till offren?

Skulden för kriget ligger inte på Kissinger ensamt. Men ingen nu levande person har spelat en sådan avgörande roll i ett folkmord som han. Saken är dock den, att utöver att vara minister under ett krig, så har Kissinger mycket, mycket mer på sitt samvete. Hans minst kända brott, i alla fall i Sverige, är hans roll under fredsförhandlingarna i Paris 1968.

I all sin enkelhet var Lyndon B Johnson (LBJ) president i Förenta staterna 1968. Det var valår. LBJ ville få slut på Vietnamkriget. Fredsförhandlingar pågick mellan parterna i Paris. Nixon och Kissinger och några av deras medhjälpare, som då agerade som privatpersoner, tog kontakt med Sydvietnam och försäkrade dem att om republikanerna vann skulle de få mer stöd. Sydvietnam lämnade förhandlingarna. Demokraterna snuvades på möjligheten att presentera en fredsöverenskommelse dagarna innan valet. De förlorade valet. Nixon tillträdde. (Det är förbjudet att som enskild förhandla för USA:s räkning, The Logan Act.)

Väl vid makten såg Kissinger 1969 till att Vietnamkriget expanderades med bombningar av Laos och Kambodja som beräknas ha dödat över en miljon. Någonstans mellan hälften till en tredjedel av USA militära förluster görs som ett direkt resultat av de saboterade fredsförhandlingarna, under perioden 1969-1973. Dvs över 10 000 amerikanska soldater dör helt i onödan. Och miljontals i Vietnam, Kambodja och Laos.

Januari 1973 skrevs freden på. Villkoren var identiska med de från 1968.

Hur vet vi då att Nixon och Kissinger var ansvariga för sabotaget? Dels skriver LBJ:s försvarsminister (Secretary of Defense) Clark Clifford i sina memoarer:

The activities of the Nixon team went far beyond the bounds of justifiable political combat. It constituted direct interference in the activities of the executive branch and the responsibilities of the Chief Executive, the only people with authority to negotiate on behalf of the nation. The activities of the Nixon campaign constituted a gross, even potentially illegal, interference in the security affairs of the nation by private individuals.

(Hitchens, Christopher. The Trial of Henry Kissinger (s. 8-9). Grand Central Publishing. Kindle Edition.)

Dels lät LBJ sammanställa dokument de hade om Nixon och Kissingers sabotage. De förvaras i en serie dokument döpta ”Chennault files” på LBJ:s bibliotek. När Nixon hamnade i bekymmer under Watergate så försökte han pressa LBJ att använda sina kontakter i Kongressen för att komma undan:

But LBJ trumped Nixon by threatening to release the complete National Security Agency (NSA) Chennault files showing that the Nixon campaign had “illegally interfered with the Paris Peace talks by convincing Saigon to stay away until after Nixon came to office.” Vice President Ky [Sydvietnam] wrote, “By holding out we deprived the Democrats of their election victory, and Nixon became president instead.”

(Berman, Larry. No Peace, No Honor: Nixon, Kissinger, and Betrayal in Vietnam (s. 35-36). Free Press. Kindle Edition.)

För 50 år sen förrådes det amerikanska folket. Miljontals människor fick betala med sina liv för de handlingar som Richard Nixon och Henry Kissinger genomförde. I strid mot amerikansk lag, i strid mot krigets lagar och folkrätten.

Är det inte dags att Kissinger ställs till svars?

Kissinger är dessutom personligen ansvarig för:

Henry Kissinger tilldelades Nobels fredspris 1973.

Källor

Larry Berman, No Honor: Nixon, Kissinger, and Betrayal in Vietnam

Christopher Hitchens, The Trial of Henry Kissinger

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Sjuk retorik i pestens tid

Många läste säkert Albert Camus’ Pesten i våras. Det är förstås en bok om hur sjukdomar sprids i ett samhälle. Det är också en berättelse om människan och om gemenskap. Den visar att människor kan bli likgiltiga inför andras problem, för att man tror att just ens egna problem är unikt. Camus visar dock att det finns en gemenskap med andra, en livsviktig solidaritet och att den blir möjlig när vi väljer att kämpa mot död och lidande.

Camus skriver: ”Jag säger bara att det på denna jord finns farsoter och offer och att man så långt det är möjligt måste vägra stå på farsotens sida.” Camus står på människans sida och påminner om vår nästa. Att utan den gemenskapen blir livet tomt och kallt.

Camus levde under andra världskriget och fick se lite av det värsta som hänt mänskligheten. Idag så tycks den rasism och grymhet som utmärkte krigsåren vara bortglömd, den erfarenhet som lärde Camus att försvara människan har gått förlorad. Nazisterna talade gärna om judarna som sjukdomsspridare. I Sverige så uppmärksammades sjukdomar som TBC särskilt hos de så kallade ”tattarna”. De var föremål för ständiga utredningar och uppföljningar. Men även samerna ansågs vara sämre och kunna bära på sjukdomsanlag. Allt det här är noggrant dokumenterat och beskrivet av Forum för Levande Historia i deras kunskapsöversikt över rasism och främlingsfientlighet i Sverige.

Inte trodde jag att jag igen skulle få höra beskyllningar om att utlänningar är smittbärare. Men döm av min förvåning. Jag ser idag på SWEBB-TV , en kanal som varit lite omskriven nyligen eftersom YouTube stängde av den från sitt utbud.

I programmet säger Katerina Janousch så här:

”Och kvotflyktingar, glöm inte bort dem, som flygs direkt från länderna till Sverige, gärna norrut, och det här pågår liksom i det tysta. /…/

Sverige har inte varit särskilt aktiva vad det gäller hälsokontroller av flyktingar eller migranter som kommer till Sverige… I dessa pandemitider borde det ju vara A och O. För jag tänker på hur andra länder förfar med hälsokontroller, det är ju stenhårt. Man tar tester, man provtar, man tar temp, man låter dem sitta i karantän.

Men här är det som om att inga sjukdomar finns. Det är ju inte bara pandemi. Det kan vara andra sjukdomar som finns utomlands men inte i Sverige. TBC till exempel som har kommit in i Sverige. Fast det är en sjukdom som varit utrotad.”

Retoriken från trettiotalet förefaller vara tillbaka. Saker sker i hemlighet. En central komponent i det nazistiska narrativet var den dolda fienden. I det fördolda har judarna utdelat dolkstöten i ryggen. I det fördolda förs nu sjuka asylsökande in i Sverige. Känns det igen? Vidare måste svensken vakna och se att detta sker. Medlöparna i staten vidtar inte de åtgärder som borde genomföras ”ta tester, provta och ta tempen” – som ju är samma sak, men allt det slarvas det med. Dags att vakna. Deutschland Erwache! var slagordet under nazisternas fackeltåg. Sverige måste vakna och se att det väller in smittade invandrare över gränsen. I det tysta.

Sen lögnen. Den ogenerade lögnen. Große Lüge som Josef Goebbels blivit känd för. Janousch säger: ”TBC till exempel som har kommit in i Sverige. Fast det är en sjukdom som varit utrotad.”

Men hur är det med den saken? Folkhälsomyndigheten borde väl ha statistik över incidensen, dvs hur många som fått sjukdomen varje år. Och det har de, per 100 000 innevånare. Den går hela vägen tillbaka till 1940. Den ser ut såhär:

Tuberkulos är en gammal sjukdom. Den dödade Franz Kafka och John Keats. Den har ett rätt långsamt förlopp. Det är en bakteriesjukdom så den har bekämpats framgångsrikt över hela världen med antibiotika. Men som FHM:s statistik visar har den aldrig gått att utrota helt. Till och med i Sverige så har den inhemsk spridning (vilket molekylär typning av tbc-stammar kunnat påvisa). Det upptäcks cirka 6 fall om året per 100 000 (se ovan).

Sjukdomen har fått viss ökad spridning på grund av HIV och AIDS och är vanligare i södra Afrika. De som oftare får sjukdomen är eller har:

  • Tidigare otillräckligt behandlad tbc
  • Hiv/aids och andra kroniska sjukdomar som malignitet, njursvikt, diabetes mellitus
  • Immunmodulerande behandling t ex TNF-alfahämmare, glukokortikoider (> 15 mg prednisolon/dag)
  • Spädbarn
  • Tonåringar
  • Åldringar
  • Missbrukare
  • Hemlösa
  • Personer med ursprung från eller annan lång­varig kontakt med högendemiskt land (Afrika
    söder om Sahara, de flesta länder i Asien) eller miljö (flyktingläger, fängelse)

Avslutningsvis så får jag stämma in med Per Gudmundsson i dagens Bulletin i att jag är emot censur, inte för att hitta de islamistiska terrorister som han gjort till sitt journalistiska korståg. Utan för att avslöja det förakt för FN:s deklaration för mänskliga rättigheter som nu får allt större spridning. Artikel 14, rätten till asyl är under angrepp, de förhatliga, smittspridande ”kvotflyktingarna” är ammunitionen.

Det är viktigt att unkna konspirationsteorier, skrämsel om farliga sjukdomar bland flyktingar och rena lögner som ställer människa mot människa kommer fram i solens ljus. YouTube borde inte sagt upp SWEBB-TV. Det är bra att de avslöjas med sin sjukdomsretorik. Uttalandena som dessa kommer tillslut prövas som hets mot folkgrupp och gränser för vad som är ok kommer sättas i laga ordning. Det vi behöver mer än censur, kontroll och regler är dock att lyssna på Camus mänskliga budskap: vi borde ställa oss på offrens sida, inte på farsotens.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Dålig stil

Jag får höra om nya tidningen bulletin.nu och läser först ”Folk har inte glömt Vänsterns vuvuzuelor”. Där går tidningen till angrepp mot en insamling Vänsterpartiet ska ha startat. Vänsterpartiet säger sig vilja ”ta matchen med högermedia” skriver tidningen. Dit ska tydligen bulletin.nu höra.

Jag blir nyfiken och kastar mig över tidningen och jag läser med stort intresse Per Gudmundssons artikel om Stockholms blodbad och Paulina Neuding om att hon vill ha ett mer ”evidensdrivet offentligt samtal” i sin artikel ”Detta är Bulletin – Sveriges nya dagstidning”, som presenterar tidningen och dess syfte.

Eftersom blodbad och evidens kommer upp såhär tidigt i tidningens skriverier så kanske det inte är konstigt att det första som slår mig med tidningen är dess val av typografi:

För är det inte faktum att det är ett tämligen iögonfallande val av typsnitt för en tidning? Gotisk stil? Frakturstil? Folk har inte glömt Vänsterns vuvuzuelor, skriver tidningen, men tidningens journalister tycks ha glömt Der Stürmer och Wiking, den nordiska SS-divisonen. Frakturstilens popularitet i nazipropagandan måste också fallit helt ur minne:



Dessvärre är det inte nog med att de på Bulletin har glömt nazismens historia. De verkar dessutom ha dålig koll på hårdrock, ett viktigt fält inom modern journalistik. För de har också missat att frakturstilen blivit rätt stilbildande bland, ska vi kalla dem ”fosterländska”, rockband som Sabaton med fina live-plattor som ”Swedish Empire”. Och de tycks också missat Ultima Thule, som inte är lika bra musikaliskt som Sabaton, men som är kända för så kallad Vit makt-musik.

Men allt detta är förstås inget som Bulletin avser eller inser. De ser inte parallellen. Det inser jag ju. Det är förstås inte alls meningen. Jag inbillar mig. Och Sabatons S ser ju inte alls ut som frakturstilens 𝔖𝔞𝔟𝔞𝔱𝔬𝔫, så det kan det ju inte alls vara fråga om frakturstil det där. Man har inte velat väcka de associationerna. Så dumt av mig.

Kanske är de på tidningen istället pålästa om att Hitler själv inte gillade frakturstil? Eller så vet de med sig att Berliner Zeitung har frakturstil? Och då blir det ju ok. Det här är förstås bara det inbillade högerspöke som vänstertokar får för sig i sina rödvinsrus. De inbillar sig bara att det finns en likhet och att det skulle ha nån betydelse. Men i själva verket är allt en ren tillfällighet och betyder ingenting alls.

Avslutningsvis måste jag medge att jag blir lite imponerad för det tycks som tidningen lyckats skapa ett riktigt bra click-bait, i typografisk form. Helt oavsiktligt. Men som gammal typografisk nörd måste jag på ren evidens-grund påminna om att frakturstil har låg läsbarhet. Det är en dålig stil. Det vet alla.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

De starkas skola

Väl formar den starke med svärdet sin värld. Så börjar Tegnér dikten Det eviga. Han kommer till slutsatsen att den starkes värld egentligen inte håller i längden och att framtiden ligger i sanningen.

I dagarna avslöjades Dagens Nyheter ett brev från Jensen om att deras skola ”inte är för alla”. Regeringen svarade med kritik: i Sverige har vi en skola för alla. Jensen stoltserar med att de gått från en skola för de som inte har privilegier till en skola för de som har dem. Villaområdenas barn och ungdomar är mer värda än hyreshusens. Svart på vitt. Utan skam säger Jensen de är en skola för de starka. Ansvarigt statsråd säger Jensen vill ha lätta elever för att slippa kostnader för stöd och hjälp, så skolans pengar kan bli ägaren Håkan Jensens pengar.

När jag googlar på Jensen och tittar på bilderna i flödet så förstår jag mer.

I bilden så säger eleven att på Jensen ”kommer du inte ha nån lärare som daltar runt dig”. Det låter bra. Dalt är inte kul. Men att Jensen valt just den bilden, det citatet. Är det ett sätt att friskriva sig? Är det varningstexten på cigarettpaketet? Här får du inte hjälp?

I bildflödet får man en bild av de elever Jensen vill visa upp. De som går hos dem, skolan som inte är för alla.

Jag skrattar till när jag ser ännu en bild från de starkas skola. Den är på en tårta.

Enligt före detta Jensenlärare som jag talat med så bjuder Jensen på tårta när eleverna är missnöjda. Låt folket äta tårta, sa Marie Antoinette. Ja, så att de inte klagar så högljutt.

Att Jensenskolan vänder sig till de få erkänner de alltså numer själva. Men kanske gick det att lista ut innan? Skolans sigill är full av styrkans, framtidens och historiens symboler. En bågskytt som skjuter mot stjärnorna. Att skolan grundades 1996 får vi också veta. Det mäktiga språnget mot framtiden och historiens vingslag. Även om 1996 inte är riktigt lika vördnadsbjudande som 1896, så är ju 24 år ändå nåt att peka på bland alla popup-friskolor?

När SVT avslöjar att Jensen ligger i topp när det gäller avvikelser från nationella prov, att de sätter några av Sveriges snällaste betyg säger Jensen inget är fel. Även om eleverna i SVT:s intervju medger att det är lite för lätt att få bra betyg hos Jensen. Det ska inte daltas, men tårta och snällbetyg ska eleven ha.

Sanningen får inte komma fram. Men nu gjorde den det. Jensen är inte en skola för alla. Det är en gräddfil för villastadens unga till utbildningsplatser på universitet utan ansträngning. Det ironiska är att Tegnér hade fel. De starka vinner. Och sanningen glöms bort.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Det gäller livet

Anxiety is the result of the perception of one’s condition. What does it mean to be a self-conscious animal? The idea is ludicrous, if it is not monstrous. It is to know that one is food for worms. This is the terror: to have emerged from nothing, to have a name, consciousness of self, deep inner feelings, an excruciating inner yearning for life and self-expression—and with all this yet to die.

– Ernest Becker

Du vet att klimatet går åt pipsvängen och att den ultra-nationalistiska Kalle Anka-appellen ”Make America Great Again” har ersatt ”Yes We Can”?  Du vet att demokrati blivit oligarki?  Du vet att allt blivit orättvist och fel? Du vet att det gäller livet?

I denna tid behöver vi mening. Vi har alltid behövt den, men vi har nog aldrig behövt den så som idag. Någonsin.

Nyheterna om masskjutningar, om slopade kärnvapenavtal och den utdragna kampen om icke-händelsen Brexit borde informera oss. Misshandel på stan, att unga rånar varandra och skotten och explosionerna borde säga oss nåt. Och mitt i detta: alla dessa distraktioner, alla dessa spel, allt detta rus. Vi dricker en bib med vin, inte en flaska. Vi ser på en hel teveserie, inte ett avsnitt. Vi dygnar på spelhålorna eller framför datorn, inte roar oss ett par timmar.

Och konstigt nog. Den energi vi lägger i flykten finns inte för räddningen? Få orkar längre läsa en bok som är över 180 sidor. Män läser manualer och faktaböcker, sägs det. Kvinnor läser skönlitteratur. Men vem läser böcker som talar om hur det är, som gör en illa berörd och får en att tänka ”vad kan vi göra åt det”? När tänkte du senast på ett problem (utan avbrott) en hel timma? Om du är som jag så gör du det allt mer sällan.

Jag pratar inte om att vi borde bli vänster, miljöaktivister eller hoppa på nån -ism. Jag har inget annat svar än ditt eget. Du vet redan att du bara lever en gång. Du känner redan till frågan: hur ska du göra för att ditt liv ska vara värt det?

Frågan handlar om din mening. Sokrates utgick från den. Oraklet i Delfi likaså. Du vet att du lever. Du vet att du ska dö. Du förstår att det innebär att du vill göra nåt som känns meningsfullt för dig. Som gör att du känner att det är värt det i slutändan.

Varför talar jag då om dessa morbida saker? Det låter mörkt och en smula präktigt att mässa om så stora frågor.  Fast det jag skriver om här är egentligen människans grundläggande motivation. Hennes grundläggande drivkraft. Jag tror att allt lärande handlar om de syften vi upplever som värdefulla, om att det vi gör med vårt liv till slut måste vara relevant i förhållande till nån slags mening. Det handlar – tror jag – om att vakna upp och inse att det är upp till mig. Det är mitt liv. Jag kan göra nåt med det innan det är för sent.

Om jag som lärare minns att varje människa har sitt enda liv. Sin mening. Då möter jag mina elever med aktning. Med ödmjukhet. Med kärlek rentav. Förstår deras flykt för den är naturlig, i vissa stycken nödvändig. Frågan om vad man vill göra med tiden som är kvar behöver ändå lyftas, då och då, och på nåt sätt hållas levande. Vi kan hjälpas åt att se det större sammanhanget, meningen med allt. Inte som universellt svar utan som fråga.

Jag tror inte att det i slutändan handlar om betygen, lönen eller gravstenens storlek. Det handlar som livet och dess mening, som du ser den.

– – –

Fritt efter sommarens läsning:

Rollo May,  The Courage to Create och Man’s Search for Himself

Ernst Becker, The Denial of Death

Paul Tillich, The Courage to Be

Carl Rogers, On Becoming a Person

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Motivation, Teoribildning, Uncategorized, Undervisning, Utbildning