Slut

Min blogg tar nu slut, eller i varje fall en längre semester. Hoppas att ni som läst haft glädje av den.

2 kommentarer

Under Uncategorized

”En sak i taget”

Jag gillar Alfons Åberg. Alfons pappa säger i en av böckerna ”en sak i taget”. En gammal visdom skulle jag tro. Professor Daniel Willingham har gjort en ny film om multitasking. Den är värd att se och kommer säkert att leda till en och annan avvikande uppfattning. Jag tror dock att han har rätt. Frågan är hur man ska sluta med multitasking. Det är ju så kul. :-)

Lämna en kommentar

Under Debatt, Empiriska studier, Hjärnan, Intelligens, Internationellt, IT, Lärande, Skola, Teoribildning, Uncategorized

Den gyllene medelvägen

Min morfar, Rikard Kupper,  jobbade som läroverksadjunkt vid Försvarets läroverk (FL) senare Försvarets gymnasieskola (FGS) under i princip hela sin karriär (1950-1982). Han var en mycket skicklig lärare och väl insatt i sin tids pedagogik, betygssystem och ämnen. Jag har en av hans böcker Psychology in Education (1940) av Herbert Sorenson. (Utöver att varje sida har viktiga partier understrukna och diverse marginalanteckningar så finns också ett urklipp fästat med ett gem, enligt datering är det  från 8 augusti 1952. Källan anges i blyerst som ”Tidn. Uppsala”. Jag ska återkomma till det urklippet en annan gång. :-))

Sorensons bok och min morfars anteckningar är en källa till mycket kunskap om utbildningspsykologi. Det är svårt att välja i denna skatt men jag tänkte nu främst ta upp vad som skrivs om progressiv pedagogik kontra traditionell pedagogik på sidorna 415-419. En av anledningarna till valet är att jag själv blev väldigt förvånad över hur modern och upplyst denna bok är… Den är trots allt 70 år gammal.

Jag vill, som sagt, ge ett  smakprov. Först om vad som kännetecknar aktivitetspedagogik (progressiv pedagogik):

Progressive educators insist that education consists of much more than the acquisition of facts and even that, besides acquiring many other values, children actually learn more facts under project, activity, and purposing method than under more traditional type of teaching. (s. 416)

Traditionell pedagogik beskrivs så här:

Some fundamental differences exist between the more common traditional type of teaching and the newer methods that have been designated as activity methods. The traditional method is more formal and systematic. The work is divided into definite courses, or subjects. Lessons are assigned, and formal recitations and examinations are considered very important. The program is carefully planned and diligently followed, with a specific time and place for each subject. Drill, review and systematic study are stressed, and such terms as thoroughness, mastery, habit, skill and knowledge are used to describe the objectives and outcomes. The teacher is conspiciously in control, and the work usually centers in the content of textbooks.

Progressiv pedagogik beskrivs så här:

The activity school is less formal and lays stress on activities and projects that are lifelike and and appeal to the pupils’ natural interests. The teacher is in control but less conspiciously so, being less master than the traditional schools and more guide and helper. During the course of the school day the students are engaged in units of work, and in projects, and take excursions; and the aim is to acquire abilities, knowledge and skills through these projects and activities instead of reading assigned pages in a text or working the next 10 problemsin an arithmetic assignment. Students under the activity method will have a school garden; do school banking; audit school accounts; and through series of units and activities, gain the skills and abilities that are acquired more directly in the formal study stressed in the more traditional school.

In the philosophy of the activity scholl, terminology is quite different from that of the traditional school. Instead of stressing drill, thoughness, and discipline, the terms employed are interest, purpose, attitude, learning in a natural situation, and learning psychologically rather than logically. Exponents of the activity method state that education is much more than acquisition of facts and skills and is more concerned with the development of interests, initiative, the desire to learn, and personal qualities conducive to living successfully with one’s fellow man. (s. 417)

Sedan diskuterar Sorenson en del av den kritik som progressiv pedagogik fått. Bland annat kommer han in på att den progressiva metoden inte ser till att essentiella kunskaper lärs. Det vill säga man gnuggar inte de kunskaper som de flesta anser att alla ska kunna. Sorenson nämner också annat men han kommer till en ganska fantastisk slutsats:

[N]o given principle of learning or educational method has a monopoly on effectiveness. It is thus best to enrich the experiences of the students as far as possible by utilizing all accepted methods.

Jag önskar att det ovanstående vore en självklarhet för alla. Det är det inte i min erfarenhet. Pedagogiska trender kommer och går. Profeter likaså. Allt för ofta svänger pendeln för kraftigt och man glömmer bort den gyllene medelvägen. Kanske är dock övertygelserna starka i skolan just för att många lärare går in med själ och hjärta i sitt arbete? Det kanske är svårt att vara balanserad och engagerad samtidigt?

3 kommentarer

Under Boktips, Debatt, Empiriska studier, Internationellt, Kreativitet, Kritik, Lärande, Skola, Undervisning, Utbildning

Röd bläckpenna…

kan leda till lägre betyg?

NPR: Red Ink May Lead To Lower Grades

Jag har ju alltid haft detta på känn och använder antingen  svart eller grönt bläck, men med tanke på betygsinflationen kanske man ska gå tillbaka till rött. :-P

Lämna en kommentar

Under Empiriska studier, Humor, Lärande, Skola, Undervisning, Utbildning

O tider, o seder

Skolporten har en forskning- och utvecklingstidskrift som heter 360. I ett nummer beskriver de learning studies. När jag läser artikeln märker jag med stigande förvåning hur learning studies positioneras i kontrast mot elevstyrt arbete, som beskrivs som den metod som gällt sedan 90-talet. Beskrivningen stämmer inte riktigt med mina erfarenheter – men de är ju också begränsade – men såvitt jag sett har inte elevstyrt arbete haft ett hundraprocentigt genomslag i skolan. Det är jag ganska säker på. Oaktat detta vänder jag mig lite mot tanken att ”elevlett lärande” och ”lärarlett lärande” skulle stå i ett motsatsförhållande. Denna skenmotsättning påminner om den skenkonflikt mellan ”informationskompetens” och ”allmänbildning” som jag talade om nyligen. Återigen vill jag hävda att perspektiven och metoderna kompletterar varandra.

För en tio-femton år sedan hörde jag för första gången om ”eleven i centrum”, en fras som vissa sade med glöd och andra med förakt – som jag minns det. Vissa uppfattade frasen som en njugg kritik av lärarens roll som förmedlare av kunskap och som spridare av engagemang och intresse. Ordet ”förmedlingspedagogik” var även ett skällsord på den här tiden. Begreppet är lite av en halmdocka, även om jag råkar tro att lärande- och elevcentrerad undervisning är bättre än stoff- och lärarcentrerad. Saken är dock den att man kan hålla en lärandecentrerad föreläsning och man kan ha stoffcentrerat eget arbete. Visst är tillvaron komplicerad. :-)

Att ”förmedlingspedagogik” kan fungera hur bra som helst ser man redan i Hur vi lär (1986) av Ference Marton, Dai Hounsell och Noel Entwistle (red). Vivien Hodgson skriver där om ”Att lära av föreläsningar” (i kapitel 6). En av de många intressanta rönen i Hodgons kapitel är att bra föreläsningar kan leda till att studenten utvecklar en ”ställföreträdande relevansuppfattning” dvs. att studenten utvecklar en djuplärandestrategi på grund av föreläsningen: ”[föreläsningen] kan locka fram den inre uppfattningen av relevans där denna annars inte inträffar” (s. 136).

Hursomhelst, det är intressant att nu se att pendeln har svängt. Jag vet inte om den svängt tillbaka, eller bara i en ny riktning, eller i cirkel – men på senare år talas det som sagt allt mer om om ledarskap och classroom management och till och med om pedagogisk retorik (och här och här och här). Det påpekas att det är genom sin person och sin kommunikationsförmåga som läraren skapar motivation och förusättningar för lärande. Credot är dock inte ”läraren i centrum” utan ”innehållet i centrum”.

En lärare bör förstås vända på alla stenar. Läraren ska titta på vad som kan göras med innehållet, vad eleverna har med sig, vad läraren själv kan tillföra och vilka andra saker i det ”lärande rummet” som kan stötta och berika lärandet. Ibland väljer läraren en laboration, ibland en föreläsning, ibland en undersökning av källor på Internet, o.s.v. Genom samarbete med andra lärare, goda exempel, egen erfarenhet, reflekterad praktik, dialog med eleverna och koll på forskningen så mejslas så ‘den goda undervisningen’ fram.

3 kommentarer

Under Kritik, Lärande, Motivation, Skola, Undervisning, Utbildning

Kunskapssyn

Det finns massor skrivet om olika kunskapsformer och om kunskapssyn. Kunskapssynen anses vara viktig för hur lärande och undervisning utformas. Här kommer tre etablerade modeller:

  1. Aristoteles trodde att det fanns tre kunskapsformer: episteme (logik, matematik, statistik, filosofi, vetenskap), fronesis (”rätt handlande”, förmågan att förstå och agera rätt i relation till människor) och techne (praktisk kunskap om hur något tillverkas eller utförs).
  2. I Skola för bildning talas det om fyra olika kunskapsformer: fakta (”Lissabon är huvudstad i Portugal”), förståelse (”Sovjetunionens fall berodde på frihetslängtan och ekonomiska svårigheter”), färdighet (förmåga och skicklighet i att slå i en spik) och  förtrogenhet (känsla för något;  gut feeling, el motsv.).
  3. I Bolognaarbetet och i Högskoleverkets förordningar och liknande grupperar man kunskap i kategorierna:  Kunskaper och förståelse, Färdigheter och förmågor och Värderingsförmåga och förhållningssätt. (Denna modell får för övrigt ganska intressant kritik här)


Det finns säkert massor ytterligare kring kunskap och kunskapsbegreppet (Jurgen Habermas och Michel Foucault har ju en del att säga i ämnet – för att inte tala om Immanuel Kant, osv)…

Men…

I dagarna läste jag Björn Johannesons artikel i Lärarnas Nyheter. Artikeln handlar om den traditionella bilden av kunskapen som ett träd. Han föreslår en annan modell där man ser kunskap som ett nätverk, ett rotsystem, ett rhizom – dvs ett system utan början eller slut utan som bara karaktäriseras av växt. Kul idé. Jag gillar verkligen modellen i synnerhet eftersom den fick mig att fundera på hur jag såg på saken.

Jag skulle säga att både rhizomet och trädet är bra bilder för kunskap och lärande. Båda handlar om något som växer och förändras – och även om lärande ibland avstannar, eller helt oönskade lärdomar ibland slår rot, där mer lyckade modeller skulle haft sin plats så förtar och förminskar dock inte detta de båda bildernas förtjänster. Kunskaper växer och förgrenar sig som i en träds rötter eller grenar.

En del (dock inte Björn Johannesson) har hävdat att allt går så fort nu och att kunskaper inte består. Det finns inte längre något stort och ståtligt kunskapsträd (och förmodligen inga rötter eller rhizom heller) utan det som är kunskap ersätts fort med något annat. (Plankor och wellpap får man gissa ;-)). Därför har vissa menat att man i skolan ska fokusera på ‘metakunskaper’ som kritiskt tänkade, kreativitet, informationssökning och liknande. Eleverna ska bli ‘informationskompetenta‘.

Andra har menat att även om det går fort så går det inte fort, dvs att det faktiskt finns vetande som består över generationerna. Eleverna måste alltså, enligt detta synsätt, känna till vissa enskildheter. Det förefaller utifrån detta perspektiv att viss kunskap är viktigare än annan. Det finns, av allt att döma, någon form av ‘allmänbildning’ som eleverna bör känna till. (Konflikten mellan informationskompetens och allmänbildning känns dock för mig som en smula krystad. Man måste ju ha bägge två. Det fattade ju redan Sixten Marklund.)

Min metafor

Även om jag gillar både bilden av kunskap som ett träd och som ett rhizom så har jag åtminstone ett konkurerrande förslag:

För det första tycker jag att kunskap kan förstås som ett pussel eller egentligen som flera pussel. Det är bara det att det finns många fler bitar än som krävs för att lägga hela pusslet. Det finns bitar som är dubletter, och bitar som föreställer något annat men som ändå passar in i just det pussel man håller på att lägga.

Man kan också lägga  flera olika pussel av samma motiv och de kommer ändå att se olika ut, eftersom det finns pusselbitar ur olika perspektiv – vissa pusselbitar bildar ett svartvitt fotografi, andra bildar en oljemålning, åter andra en röntgenplåt, och så vidare. (Man kan lägga flera pussel av samma motiv eller blanda i en mosaik av perspektiv. Pussel kan vara färdigbyggda trasiga eller kantstötta.

Poängen är dock att de bitar som inte är betydelsefulla och meningsfulla för personen som lägger pusslet läggs åt sidan. De får inte vara med i pusslet och glöms med tiden bort. För om en viss information, en viss bit kunskap inte passar in i personens sammanhang så blir den aldrig del av den sammanhängande  idé (eller ”berättelse”) som pusslet bildar.

:-)

5 kommentarer

Under Intelligens, Internationellt, Meta, Skola, Teoribildning, Utbildning

Laptop och föreläsningar

Lyssnade i förrra veckan på NPR. De sände ett reportage som hette ”Put Away That Laptop: Professors Pull The Plug”. Programmet handlar om datorer på college och om hur bärbara datorer och sociala medier stör undervisningen. Det kan handla om att studenterna blir så upptagna med sin dator att de inte följer föreläsningen, men kanske oftare om hur studenternas datorvanor stör andra studenter.

Jag måste säga att jag blev mycket förvånad att få höra om dessa problem på collegenivå. Jag utgick ifrån att studenternas ålder och utbildningens pris skulle borga för enagegmang – men tydligen inte.

Jag tittade då runt på nätet och fann en del kritik av bärbara datorer, som kan vara värd att titta på.  Det gäller framförallt kritik av laptopanvändning under föreläsningar. Föreläsningen är en ovanlig undervisningsform i gymnasiet, men det är ändå intressanta rön.

Min slutsats blir att laptops, precis som andra pedagogiska redskap och metoder, ska användas på rätt sätt och i rätt sammanhang – att som lärare pröva sig fram och anpassa är lika viktigt med laptop, som utan

Lämna en kommentar

Under Debatt, Internationellt, IT, Kritik, Skola, Undervisning, Utbildning